Ordet går tillbaks på framför allt kyrkofadern Origenes (185-254 e.Kr.), men har ett ursprung redan i det antika Grekland. Nu kunde jag ju citera den artikel i Wikipedia som är min källa för detta inlägg rakt av, men jag ger också mina egna omskrivningar och tillägg, mina reflektioner över begreppets innebörd och betydelse på det sätt jag använder det här på denna sida. Lite som att betraktaren av en av mina bilder ser samma bild som jag, men inte uppfattar den på samma sätt. Nu är det inte en bild, utan ett ord, eller begrepp, det handlar om.
Ordet har ju egentligen ett utomjordiskt ursprung, i "idévärlden". Uppsnappat i rymden av mina alter egon, brukat av bla Origenes, nedtecknat i Wikipedia. När jag ser det igen nu utanför idévärlden, i den fysiska världen, uppstår denna bild i mitt huvud:
Apokatastasis är en idé om det godas återställelse i allt och alla, nya perspektiv öppnar sig i vilka världen så att säga förgudas, en process i vilken världen får upprättelse, teodicéproblemet får sin lösning då världen skådas i detta ljus.
Man kan jämföra med fysikens GUT, Grand Unifying Theory. Den handlar förmodligen mer om hur vi betraktar världen, än om de kunskaper vi redan har om den. Tänk på saken.
Apokatastasis är en utdragen process, så småningom kommer dock alla och allt att nå vad som kan benämnas med den religiösa termen frälsning, även de allra mest "onda". Ingen själ kommer så att säga att gå förlorad, alla har storstilat bidragit till den undervisningsprocess som en apokatastasis är, på gott och ont. Vad ont är, är ett av processens pedagogiska instrument för korrigering och instruktion.
Elevens fria vilja är av yttersta betydelse, processen är helt frivillig och självpåtagen av den som är. Ja, den är livet. Om någon undrar över meningen med livet, ligger den här under denna process, vilken är livslång. Livslång då i betydelsen "Till oändligheten... och vidare!".
Vän av ordning undrar säkert nu hur jag kan veta sådant här. Jag säger som tidigare, på samma vis som psykologen C.G. Jung gjorde om Guds existens: "Jag vet". Begreppet apokatastasis kommer ju från idévärlden, och om den vet jag, för att uttrycka mig milt, frapperande mycket vid det här laget.
Mitt alter ego uttrycker ovanstående stycke på detta vis: "Eftersom själen är essentiellt rationell, kommer den slutligen att bli övertygad om realiteten i den gudomliga undervisningen. När detta sker, följer frälsning och förgudning." Jag kunde inte säga det bättre själv.
Alter egot fortsätter: "Gud betvingar ingen att gensvara på hans vilja, utan agerar som en godhetens guide längs frihetens ibland smärtsamma väg, så att sanningen gradvis uppenbaras, utan tvång. Kosmos är försynens pedagogiska redskap för oss fria rationella själar. Och här gäller principen om mänsklig-gudomlig samverkan. Den universella frälsningens börda vilar nämligen inte enbart på Guds axlar; även människans förnuftsstyrda strävan (eller brist därpå) villkorar vår mänskliga existens. Det handlar alltså inte om gudomliga påbud eller förseelser."
Under apokatastasis förutses följden av de fria handlingarna, kosmos justeras enligt naturlagarnas avtäckta principer för att utgöra stöd, uppmuntran och instruktion för själen, oavsett vilka val denna gör, "goda" som "onda". Konsekvenser av dåliga val är ofta de mest pedagogiska. Och "Gud" har egendomligt nog inget facit, livet är elevens, det är dennes fria andedräkt. Gud är rent av en produkt av apokatastasis, ty det är så i en "creatio ex nihilo"
– ett universum som skapats ur intet.
Mitt alter ego avslutar artikeln om apokatastasis med: "I Origenes lära ligger tyngdpunkten inte på individuella själar, utan på det själskollektiv som kyrkan utgör. Apokatastasis kan därför också förstås som kulmen på den process där själar samlas ihop under trons enhet. Men – och här är Origenes som mest radikal - de troendes frälsning är samtidigt avhängig de utomkyrkliga själarnas slutliga accepterande av den kristna tron."
Detta sista stycke är mycket viktigt. Men den sista kursiverade meningen är en metafor på kristen terminologi, det hela handlar inte om kristendom, eller någon annan religion, utan ett accepterande av apokatastasis som sådan.
Nu skall man bära i minnet att de stycken jag citerat direkt från Wikipedia, är skrivna av mitt alter ego riktat som undervisning om det osägbara, vilket jag berört bla i gårdagens inlägg under rubriken "Perspektiv". Det förklarar den kristna kontexten, som är vald för (min) förståelse.