Nu är ju ni kära läsare publiken i detta livets drama. Trollen och alter egona är ju de övriga karaktärerna så att säga. Men jag är inte så säker på att de inte hör vad jag just i detta nu skriver till er. Troll hör bra, jag är tämligen övertygad om att de tom hör tankar.
Att vara eller icke vara, det är frågan – I Hamlet frågan om det är värt att stanna vid liv, trots livets alla mödor. För bildens arketyper är frågan enkel – det finns inget val, varat är en naturlag. Av nödvändighet står vi där och ser på varandra, jaget och Självet. Vi är dom vi är, för att travestera Joh 13:19: "Jag säger det redan nu, innan det sker, för att ni, när det har skett, skall tro att jag är den jag är."
Visst, en vibration av inflation där, alltså om jaget blivit alltför hårt knutet till Självet, arketypen Självet med sina oändliga möjligheter och dynamiska kraft. Kommer jaget för nära Självet riskerar det tillskriva sig själv dessa möjligheter. Detta resulterar i inflationen: en känsla av exhibitionistisk storvulenhet, en overklig syn på sig själv som allsmäktig, allvetande, obestridlig. Kort sagt, en egocentriker.
Men jag vill slå an en sträng, dessutom är detta mina tankar i den kontext jag utvecklar här på sidan, det är mitt skapande.
Förövrigt agerade jag både fotograf och modell själv på bilden ovan, det fick bli på känsla och improvisation. Utrymme finns för förbättring, kanske kommer fler bilder där ljuset riktats dit det skall, på handen, och denna bättre håller månen. Detta då jag till Hamlet ville foga Carl Milles Guds hand. Läs gärna den länkade wikipediaartikeln i den här sidans kontext.
Oj vad jag sprang fram och tillbaks där mellan kameran för att trycka på avtryckaren och den plats jag skulle posera på. Från det att jag tryckte av kameran hade jag 12 sekunder att komma i pose, och då skall man betänka att månen formligen galopperar över himlen i sådana här sammanhang så scenen ändras hela tiden. Till slut var jag alldeles villrådig åt vilket håll jag egentligen skulle justera allt, kamera, stativets höjd, ljus, mig själv, den utsträckta handen skall försöka hitta månen, vinkla handen, fingrarna (de var riktigt svåra), rikta blicken, hatten rätt, allt under det att exponering måste kontrolleras och justeras eftersom ljuset förändras hastigt vid fullmåneuppgång. Till råga på allt hade jag bara ca 20 minuter på mig från det att månen först dök upp över diset, tills fotoljuset var borta.
När allt var över rann svetten och benen var mjuka av springandet fram och tillbaks över stranden, ren intervallträning. Ett dopp i havet i fullmånens sken fick det bli. När jag badat klart och vänder om in mot land får jag i kvällsdimmorna se där på stranden – trollet på kryckor... :-)