Däubler skriver: "Det ljusa målet, de lysande kransarna kring polerna, blev för mig till sinnebild för historia ur ett innersta skede. Jag upplevde ett själens norrsken, vad som där försiggick, fördunklade allt som kan hämtas ur dagen. Solen förmörkades för mig. Under mina nätter grydde förtroendet för en sista sol, en mittsol. Norrsken kan visa oss vägen till den; det närmar oss till urljuset. Därifrån härstammar vi människor som alla synliga solar beslutat, betänkt, gjort till sin gärning."
Däubler fortsätter med att i sin plötslighet anförtro sin naiva ateism åt vad han kallar en himmelsk tro på hierarkier och överjordisk andlighet och i sitt verk utforskar han urljuset i människan, ty ur människan kommer ursolen att stråla fram. I sin vision ser han jorden som andlighetens medelpunkt där stjärnorna rörs av denna, de tyr sig till dess andlighet och den dunkla jordtillvaron för till ett nytt lysande planetariskt tillstånd. En syn i vars centrum norrskenet står.