Ja, det är en nåd att stå här vid magins källa och känna hur gränserna mellan det personliga jaget och den grandiosa naturen suddas ut. Det där utanför mig, sinnevärlden, blir jag. Jag känner hur jag andas, hur hjärtat slår. Norrskenet spelar, förändras, lever. Ja, detta är jag. Så ser jag ut. I det magiska ljuset denna natt. Likt Narkissos står jag där vid vattenbrynet och iakttar min spegelbild, kan inte slita mig. Timme efter timme. Naturen går sin gång.
Jag känner att detta är mitt haeccitas, mitt väsen. Det som är jag. Det som gör mig unik från allting annat, från alla andra. Det är i detta väsen hela universum speglas framför mina sinnen, all min bestämning i förfluten tid, nutid och framtid. Och denna sinnenas spegel speglar alla väsen, inbegreppet varats hela enteleki i sin oändlighet. Jag förstår att jag, mitt ego, egentligen är ett oändligt väsen, och att detta väsen är vackert och att detta jag är vår värld, vårt universum. Här, vid andesjön, som är den som är och utgjuter livets chesed genom sin sefirot som här går i dagen vid den källa ur vilken den hämtar sin kraft.