Kanske erfar man hur man är en del i ett nätverk, man hittar kanske ett uttrycksmedel för att bringa dessa tankar och känslor i dagen. Nätverket är som nerverna i kroppen, och dessa sträcker sig genom anden vidare ut i vattnet och i världen. Huvudets tankar strömmar bildligt ut genom handen, genom vattnet, ut i molnslöjornas spegling och till hela universum. Ty detta är en spegling av ditt tankegods, det som bildar det mythos och logos i vilket vi lever. Då både de medvetna- och omedvetna delarna av det medvetande som är vi, eller jag, ty det är endast jag som jag har oförmedlad erfarenhet av.
Jag har en tid sökt ett sätt att uttrycka detta. Nu tycks det mynnat ut i ett begrepp jag kallar teoreté. Teo av Guds gåva (teos – Gud, doron – gåva), men också av teori som kommer av det grekiska ordet theoria – skåda, betrakta, men som i och med dialektikens genombrott i det mänskliga tänkandet genom Platon och Aristoteles mer fått den tekniska betydelse det har i dag i vetenskapliga sammanhang. -Rete är nätverk på latin och också av areté som betyder utomordentlighet eller förädling till någots- eller någons potential (av känslan för sin egenart). Areté går utanför alla världens splittrade delfragment jag tidigare talat om, det är en kvalitet som gäller för livet i dess helhet och en motsats till dialektikens specialisering och fragmentisering, en rot och återkoppling till tänkandets romantiska ursprung och livet som en upplevelse man själv formar i ett mer teleologiskt sammanhang med vad Aristoteles kallar eudaimonia som mål.
Teoreté är ett slags indirekt medvetande, den kvalitet som orsakar sinnenas retning att ge bilden av mig i tjärnen, innan den intellektualiserats av hjärnan. Ty denna intellektualiserade-, eller perceptuerade bild ligger då redan i det förflutna och är därigenom overklig, den finns inte. Likväl finns den ju där för mig, men egentligen kanske den är något helt annat. Begreppet teoreté är ett sätt att försöka fånga denna kvalitet, en både förnuftets, sinnenas och känslans kunskap, eller vishet.
För att söka illustrera detta ytterligare kan man vända på Platons grottliknelse och på så vis försöka gå ut i det terra incognita som här ligger utanför vårt mythos: Grottliknelsen handlar som kanske bekant om de fastkedjade fångarna i grottan som levt hela sitt liv på detta vis. Grottan som de kan se den från den plats de fastkedjats på är allt de har erfarenhet av. På så vis fastkedjade med ryggen mot grottöppningen kan de endast betrakta ljusbildernas skuggspel av livet utanför grottan på grottans dunkla innerväggar. Det enda de kan erfara om livet utanför grottan är det de kan förstå genom detta skuggspel och det är inte ens säkert att de erfar sig vara inne i en grotta, eller förstår begrepp som utanför grottan.
Men i denna omvända bild orsakar de i själva verket själva livet där utanför grottan genom just det de tycker sig förstå. Och det liv de lever levs i den verklighet de själva skapar åt sig genom de medvetna- och omedvetna tankar deras sinnen orsakar i deras medvetande. Nu behöver man ju inte likna sig vid just en livstids kedjefånge i en mörk grotta. Man kan ju sitta i en skogstjärn och begrunda teoreté, njuta av hur "grottväggarna" lyses upp av aftonsolen, ty teoreté är något man erfar :-)