Nu har jag ju talat om mig och mitt namn. Nu dags att prata om oss och om dig. Detta är ju enligt föregående länk min värld, det är jag som percepterar vad som sker runt mig och intar just detta som världen, det är mitt sköldpadsskal så att säga. Jag kan inget veta om din värld inifrån dig själv. Förmodligen är min värld inte din värld och vice versa. Jag skall nu tala om vad du är här i min värld.
Det hela handlar om en sinnenas ro och samförstånd, en slags dressyrkurs för tankarna. Allting är nu provat och detta är det enda som skapar djup, resonans och harmoni i mitt skal. Det hela sker på gott och ont. På min högra sida sitter Jesus, och på min vänstra Satan. Den bild kristendomen ger av tradition, är en metaforisk bild riktad till mig som undervisning i denna apokatastasis som detta är frågan om: Det är bilden, men inte saken själv. Precis som i inlägget om spiken och kistan. Det var inte just den bildens spik det handlade om, men liknelsen är slående. På samma vis är det med Bibeln (och för övrigt alla världens fenomen). Fundera på saken.
Ni måste helt enkelt tänka på vilka ni är, här hos mig, och i eran egen värld. Du måste tänka på vem du är när du talar i din värld, precis som jag måste tänka på vem jag är när jag talar här i min värld, där ni alla är inkluderade. Här i min värld är det på detta vis, det är jag som är medveten, ni är medvetna i er värld. Din värld är alltså direkt avhängig dina tankar (om den är som min).
Den som kan lite om kvantfysik vet hur detta kan gå till, världen blir vad den blir när våra sinnen registrerar sinnesdata, tex först då avgörs vilket utfallet blir för en partikels position. I min värld är det jag som utför mätningen, i din värld du. Det finns inget som säger att dessa båda världar är lika. Din värld har jag ingen erfarenhet av, bara av vad du är i min.
I min värld är det jag som talar nu och jag får tänka på vad jag säger och vilka mätningar mina sinnen utför, vilka tankar om världen jag bär i mitt huvud. Jag är den jag är. Annat har jag ingen erfarenhet av. I min värld är jag dock alldeles unik, det är jag som registrerar, det är jag som bär min värld likt sköldpaddan sitt skal (jag länkar igen, för detta är viktigt).
Jag vill här igen citera rymdjägaren Buzz Lightyear: "I come in peace!"
– Nu förväntar jag mig väl inte att på en gång bli tagen på orden för denna något inflatoriska självuppfattning, men det är ett förhållningssätt till omvärlden jag tror kan skänka lycka och glädje nu och i sin förlängning. Kanske rent av fred. Världen är ju jag enligt detta tänkande.
Jag kan för min del säga att detta kände jag tidigare inte till, vem jag egentligen var: Fredsherren. Jag kände heller inte till vilka NI är. Man kan väl sammanfatta det hela med att jag trodde vi var människor. Fel, fel, fel. Om jag är den jag är, så är ni änglar. Men helheten låter sig inte innefattas i denna beskrivning. Vi är mycket mer än så, vi är de som ÄR. I evighet. Hawah!
Ingen skuld på någon för det som varit, allt har skett av nödvändighet. Försoningens och upprättelsens tid har nu kommit i MIN värld, ty nu vet jag vem jag är, och vilka vi är. Må detta vara domen.
Bibeln är alltså en (bland många andra) metafor för denna apokatastasis jag hela tiden talar om. Detta för att jag till slut skulle upptäcka vem jag är, när tiden var mogen. I detta har jag ingen särställning, det är likadant för dig och för er. Till vänster om er har ni Jesus, till höger Satan (beroende på vad ni nu kallar dem i ert sammanhang eller kultur). Däremellan spänner hela änglaskarans hierarki. Men här är det jag som talar, det är här fred skall mäklas på vägen mot det förlovade landet.
Titta på bilden där jag ringer hem: Till höger och vänster om mig ligger det var sin sten. Den ena är Satan, den andra Jesus, sittande på den som ärs båda sidor:
Med detta har jag nu blåst i den oändliga kärlekens ymnighetshorn, jag tror vi alla vet vad som ligger framför oss, och nu återkommer jag till den illustration jag inledningsvis talade om: