Som ett sådant väsen gäller det att vara i harmoni med sig själv, något jag i och för sig alltid varit, dvs med mitt medvetna jag, min självupplevda bild av mig själv – mitt jag (även här och här) för att tala i jungianska termer. Detta med ibland rent katastrofala följder, då jag ju totalt missförstått mig själv, eller snarare, inte insett vidden av mitt väsen – en man med fötterna på jorden och huvudet i skyn.
Men som jag tidigare skrivit är ju dessa misslyckanden en del av de pedagogiska redskap denna apokatastasis innehåller. Apokatastasisen i sig sker av nödvändighet.
Men det var inte om detta jag nu ville tala, utan om att vara i enhet, eller harmoni med sitt haeccitas och sin enteleki – sitt väsen och sin bestämmelse.
Enkelt uttryckt betyder detta att vara det man är och skall, det man inte behöver döma sig själv för när man provat att det är rätt i ens hjärta. Är man dock tveksam till den rätta känslan, bör man avstå. Vidare: Den som förstår att göra vad gott är, men avstår, för honom blir detta att missa målet för sitt haeccitas. Mer behöver egentligen inte sägas om detta. Hawah!