Som ni nog förstått är Gud en del av mig, o blasfemi, men så är det för den som är :-) Men jag är inte Gud och Gud är inte jag (i vart fall som han omtalas i Bibeln, vilket i stort sett är det jag vet om Gud), även om jag inte kan skilja ut honom från mitt andliga numen. Som jag tidigare sagt så finns och verkar något gudomligt som transcendent väsen. Men i denna trollens värld av splittrade fragment som är jag är Gud och Bibeln metaforer för livet som undervisning riktad till mig i denna apokatastasis som sker i mig som är.
Men något sker, igen säger jag som C.G. Jung: Jag vet :-)
Jag vet däremot inte om jag är ensam att uppfatta världen i sin kärna på detta vis, det tycks mig så, då jag inte stött på liknande tankar innan. Vilket får mig att undra lite. Men egentligen undrar jag inte längre, först var jag förbryllad, men nu vet jag. Ett seende börjar framträda, en bild som ger världen sammanhang, helhet och nu med ett mål, ett telos.
Visserligen känner jag igen mig själv i alla delfragment som utgör världen, vad jag menar är att ingen samsyn hittills presenterats. Denna uppgift har så att säga sparats till mig, som ju är den som står i centrum och erfar allt från min unika position. Detta på samma vis som förmodligen också andra gör från sina unika positioner. Men deras värld är inte min. Min värld är här, där jag är. Deras där de är, och det är inte här. Detta är en viktig distinktion.
O denna trollknut! Men tankarna tar form, härvan har retts ut och den urkammade tovan spinns till tråd.