Hur nu en gudsbild kan vara större än sin egen skapare, men det blir lite klurigt i en creatio ex nihilo, en skapelse ur intet (vilket är just vad Bibeln förkunnar). – Det hela beror helt enkelt på från vilket håll och från vilken position man betraktar bilden, och här betraktar jag från den enda position jag känner, inifrån mig själv, min egen. Detta är också den enda position jag med tillförlitlighet kan betrakta ur och mycket talar för att detta är förnuftigt i en värld befolkad av troll och änglar. I en sådan värld är det tveksamt om detta ens är en gudsbild, men det är i alla fall illuminationer och skriftställningar.
Vad jag här söker fånga är "Guds" hemlighetsfulla vishet, den som varit fördold, men som redan från tidens början varit bestämd att leda till härlighet. Och det är genom anden jag utforskar denna vishet, den ande som förfärdigat min Mima och den andlighet jag tidigare talat om. Med denna söker jag avtäcka vad inget öga sett, inget öra hört och ingen människa anat.
Liksom Jesus tycks jag, "för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Jag skall låta min mun tala i liknelser, jag skall ropa ut vad som har varit dolt sedan världens skapelse."
Nu är ju vad som egentligen menas med uttrycket imago Dei omtvistat, och just så är det bland trollen och änglarna, stor förvirring.
Men när jag tänker efter så får i alla fall tills vidare namnet Romantisk ljusfångst stå oförändrat, det är inget explicit kristet jag fångar, utan det är en bild som finns i allt. I varje litet fragment av universum finns helheten nedlagd, var och en är sin egen monad och betraktar från just sin unika position. Din position är inte min och vice versa. Vi får rådfråga det andliga hjärtat om vi undrar över något.
För den som kan sin Bibel har jag här tagit avstamp i Matt 13:35, 22:37, 1 Kor 2:7-10 och 2 Kor 4:4.