Tidigare visste jag bara att mitt andliga numen fanns, och vad det är och hur det ömsesidigt relaterar till mig, men att Gud inte gick att urskilja från detta. Detta på samma vis som Jung menade att imago Dei inte kan skiljas från Självet. Men nu är tiden mogen för en skärpning av bilden och ett bekräftande av ett tidigare skönjande i kärnan.
Vi tar härvid avstamp i Luthers stora katekes och Guds första bud, "Det är: du skall hålla mig allena för din Gud." Luther fortsätter: "Men vad är härmed sagt, och huru skall man förstå detta? Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud?" (mina kursiveringar).
Luther svarar på frågan som så: "en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt*, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud."
Han avslutar med orden: "Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud."
Det är i detta senaste stycke vi har den skärpta bilden, fix och färdig. Med detta kan man nog säga att den andlighet och den kontakt jag har med mitt andliga numen är en gudsbild, ja faktiskt Gud. Eller som ett förtydligande, Gud omfattas av denna bild. Och så måste det vara, ty Bibelns Gud är endast den symbol (bland många) som pekar in mot detta numinösa, vilket uppfattas individuellt av var och en monad.
Jag har en tid frågat mig vad Gud är och forskat lite i detta. Nu har ju svaret kommit från ett av mina duktiga alter egon, men i går hittade jag en av mina gamla anteckningar om saken där jag skriver om vad som ibland kallas Jahves hädelse. Resonemanget är nu lite föråldrat, men ser ut som följer:
"I de gamla gnostiska texterna framställs ett problem med Jahve (Gud) vara att han glömde att han var en symbol. Han trodde att han var verklighet. Men verkligheten är ett djup inom oss i den skärande ordlösa knivsegg som nuet utgör. Vi kan inte kläda nuet i ord, men vi kan hänsyfta till det genom begagnandet av metaforer och symboler, vilka når till områden bortom språket, närmare nuets bråddjup än orden når.
Det är därför ett misstag av Gud att så att säga glömma att han är en symbol, hänsyftande på nuet inom oss. Detta brukar ibland kallas för Jahves hädelse. Gud inom oss är alltså inte den yttre metaforen Gud som symbol vi återfinner i t.ex. Bibeln, utan Gud inom oss är det ordlösa, kategorilösa bråddjup som döljer sig i nuets skärande egg.
Att förväxla dessa båda gudsbegrepp är alltså ett av människans vanligaste kategorifel. Man kan säga att Gud inom oss i djupet av vårt medvetande och Gud vi möter utom oss i form av naturens manifestationer är den oberoende Gud, vilken existerar alldeles oavsett om vi människor utplånas genom ett stort meteoritnedslag eller inte. Den beroende Gud är då vår förståelse, eller vår mentala bild av Gud. Denna bild är avhängig vår förståelse. Förstår vi på olika sätt får Gud olika ansikten. Det är det vi ser när vi jämför olika religioners gudsbilder."
"Naturvetenskapen förser oss här med den vetenskapliga gudsbilden, det är nog ett förhållande vi inte är vana att tänka på. Denna gudsbild är alltigenom rationell. Men denna ger inte hela bilden, bara Guds yttre drag: Guds form. Det är resten vi skall skissera här. Vad vi behöver är en bild av både materien och av Gud. Och en sak kan vi vara säkra på, även om materien är Guds sätt att vara till så kommer vi aldrig att finna vår förståelse av Gud skriven i materien annat än som metaforer pekande mot Gud inom oss och Gud i den natur vi omges av: den oberoende Gud skriver inga egna böcker i Bibeln. Det är vår uppgift.
Naturvetenskapen begagnar sig av matematiska symboler och har genom dessas symboliska kraft potential att nå närmare nuets bråddjup än ord kan nå. Vetenskapen begagnar sig också av ett otal metaforer, som t.ex. den om Big Bang. Att glömma bort att vetenskapen är just metaforer och symboler för verkligheten och inte verkligheten själv, är vad man då kan kalla för vetenskapens hädelse: misstaget att blanda samman föremålet med dess form eller dess idé. Vi skall alltså inte glömma bort de platonska bakomliggande idealen, då förlorar vi oss som människor. Lyckas vi däremot bibehålla kopplingen mellan det yttre föremålet och dess inre idémässiga form så lyckas vi skapa vår dag som Människor. Här har det vetenskapliga stoffet en viktig roll att fungera som underlag för mytbildning. Myter med metaforer adresserade in mot vårt centrum."
Men nu till kärnan i detta långa resonemang: Vi omges alltså av metaforer och symboler, vår fysiska verklighet, pekandes inåt mot en transcendent kärna, gudsbilden inom oss, vilken ligger bortom både orden och symbolerna, men som kan förstås genom vår känsla och förnuft i det att symbolerna pekar på denna under apokatastasis.
Att här ta en yttre manifestation för denna kärna, är ett kategorifel, en slags hädelse, att kränka det heliga. Tex att förväxla naturvetenskapens teorier med verkligheten själv, eller Bibelns ord om Gud med Gud själv. Teorierna och bibelorden är blott pekande symboler. – Symboler med kraft att starta och igånghålla den apokatastasis som tycks bära mot hela verklighetens mål, både den transcendenta- och fysiska verklighetens: individuation och genom de reformerande helhetsbilder denna skapar (tex dessa webbsidor): eudaimonia i sin förlängning.
*) Detta är ett av apokatastasis pedagogiska instrument för korrigering och instruktion, alltså inte av egentlig ondo, utan gudomlig välvilja mot processens syfte.