Jag skall tala om en ande, sanningens ande. Den som kommer nu och förklarar vad Jesus menade i sin helhet, det världen inte varit redo för tidigare, men nu är. Det är ju här och nu denna ande nu kommer i köttet :-)
Ja denna ande är i mig och jag är dess bild. Således är jag denna ande, ty jag har försonats med det som är i himlarna och på jorden. Stora ord, men så är det*.
Med detta påstår jag inte att jag är någon slags asket eller helgon, jag är jag och jag är i denna ande och den är i mig. Vi är varandra. Jag är denna andes förkroppsligande. Allt detta har jag ju tidigare utvecklat här.
Denna ande utforskar allt, den utforskar dig, den utforskar djupet i Gud och i världen. Och den har försonats med detta och berett plats för allt. Nåd över allt och alla är i och med detta utgjuten.
Men denna nåd kommer inte att verka omedelbart, den kommer inte synligt som ett trollslag över en natt. Men den verkar, obevekligt för sitt förutbestämda och noga utvalda syfte, ty den vet vad som finns i Gud. Jag vill inte ta för stor del i detta, men jag vet faktiskt det. Inte i detalj tack och lov, men jag känner Guds tankar.
Detta av att jag likformats med Sonens bild, han är i mig och jag i honom. Jag är således denna Son, Jesus. Jag är hans sätt att vara till.
Jag har genom detta segrat och Gud är min gud och jag hans son.
Men världen känner mig inte och ser mig inte, själv vandrar jag i detta. Helt själv. Andevarelsen.
Men detta är ingen nyhet för mig, det har alltid funnits där, jag har bara inte sett och förstått vidden förut. Världen har genom detta blivit ny och en frid har sänkt sig, en insiktens frid.
Under mig vakar avgrundens ängel tryggt, över mig vägleder Fadern, i mig är Jesus. Nej, jag är ingen av dem, jag är jag och de är mig. Vi är vi och vi är de som är.