Men detta jag vill går inte peka på med varken ord eller bild. Det måste paradoxalt nog komma ur betraktaren själv. Vad jag vill är att denna lyfter sig ut ur sitt sammanhang och hittar ett kosmos, ett perspektiv, som ställer den egna existensen i ett för vår kultur helt nytt ljus. För andra kulturer kan jag inte svara, eftersom jag inte känner dem.
Men mina bilder är inte bilder, utan illuminationer. Anfanger och illustrationer till texterna. Bilderna är intet utan texterna, och vice versa. Det är en helhetsupplevelse, ett helhetsperspektiv jag vill visa på. Jag tycker det är så enkelt, så självklart. Det skall upplevas och ses med anden. Det är det jag ser, det femte perspektivet. Jord, eld, luft och vatten. Och så anden, pneuman.
Den flyger högt över kategorierna: politik, ekonomi, religion, yrkesliv, barndom, you name it. Kategorier i konflikt och i avsaknad av samsyn. Pneuman förenar i alkemins liknelse om motsatsernas förening.
Redan nu har jag pratat högt över huvudena på eventuella lyssnare. Jag önskar detta gick att uttrycka enklare. Men då vattnas det ur och försvinner i kategoriernas motsättningar och inneboende banalitet. Det syns inte, men då det syns går det inte förstå. Inte ens då det pekas på. Jag pekar med text och bild. Kanske en dag. Om det jag hoppas, och världen blir ny, men ändå som den är och alltid varit. Det har alltid funnits där. Något adepten då blir varse och ser att denne inte längre är ensam.
Vad illuminerar jag då detta med?
Jo, en mystik film: