I tjärnen simmar den nakna själen och har bara sig och allt är denna: vattnet, mörkret, ljuset, näckrosorna med sina mot ytan strävande gröna blad ur det humusrika tjärnvattendjupet och den omgivande skogen med sina stigar och allehanda manifestationer som djur, växter, människor, bilar och satelliter.
Och allt detta är jag och det är oerhört vackert, spännande, stimulerande och underbart. Inget existerar utan min tanke och varseblivning, allt vill mig väl. Konstigt nog. Detta är ett nytt perspektiv för mig, att jag själv är centralkraften i detta enorma universum. Detta då inte bara min medvetna tanke, mitt ego, utan det väsen som är hela jag och utgör hela min kropp.
Ja, så funderar jag då jag närmast magiskt simmar runt där naken i den nu sommarvarma skogstjärnen. Ensam med naturen, ensam med det som är jag, hela jag. Lika naken i tjärnen som jag är naken i själen. Med änglarna ovan i skyn och demonerna nedan i djupet. Där, på ytan, jag. Och nej, jag är inte som andra. Detta är jag, och jag är något annat.
Jag vet nu vad jag är, den ljusvarelse mellan gott och ont som här uttrycks.