Genom mystiken kan vi få en bredare bild av tillvaron och vår belägenhet som avgränsade jag i denna, se den roll vi spelar och genom den enhetsupplevelse mystiken kan ge få insikt i den yttre världens koppling till vårt inre sammanhang. Se att våra jag kanske inte alls är så avgränsade den omgivande fysiska världen som vi trott. Något vetenskapen också den tycks vara på väg att upptäcka. I vart fall dessa sambands effekter, de fenomen de genererar (se tidigare länk i inlägget här den 8/3). Ännu är det förmodligen längre kvar tills vi kan ge en vetenskaplig beskrivning av fenomenens mekanismer. Men det tycks mig spännande utsikter på detta område.
Tills dess har vi den nuvarande kunskapen om världen och vår egna erfarenhet av denna att bygga vidare på. Jag vill mena att det alls inte är ovesäntligt vilken inre bild vi gör oss av denna för dess blivande gestaltning. Detta ser ju i alla fall jag som ganska radikala tankegångar, även om detta länge varit känt inom områden som tex yoga, andlig medvetenhet, personlig utveckling osv. Dock får man väl inom dessa områden mer betrakta det hela som ofysiska, psykologiska strukturer att varsebli omgivningen i.
Skillnaden är att det nu verkligen tycks finnas en fysisk koppling mellan vårt inre och yttervärldens "hårda" fysiska gestaltning. Ja, lite tillspetsat, men bara lite, skall denna inte ses som avgränsad det egna jaget, utan som en förlängning av den egna kroppen till en slags kollektiv kropp med ett eget medvetande. Just det, ett medvetande, medvetet om både sig själv och dig/oss.
Inom religionen är mystiken det som förenar olika religioner. Det är den som ligger i kärnan av de olika budskapen och den tycks gemensam för mänskligheten i sin mitt, oavsett religiös åskådning, trosföreställning, eller andra föreställningar. Man behöver heller inte vara religiös för att vandra på mystikens vägar, man kan också vara naturalist. Eller både religiös och naturalist, eller ateist.
Vad man däremot behöver är att vara öppen för världen, lägga sina förutfattade meningar åt sidan och se fenomenen för vad de är i sig själva, se deras koppling till det egna inre känslo- och tankelivet. Det är inget enkelt och självklart skådande, det kan ta en halv livstid att komma dithän, eller mer. Kunskap om världen underlättar, den egna livshistoriens utveckling är också en god referens och bättre ju äldre man blir. Detta liksom att vandra både på vetenskapens och mystikens vägar och vindlande stigar. Och för den delen på alla andra världens myllrande vägar. Kanske urskiljer sig så småningom ett mönster. Då närmar det sig.
Från mina egna vandringar vill jag nämna två hållpunkter, det teleologiska gudsbeviset och den medeltida via negationis till gudskunskap (googla båda om intresse finns). Det är dock inte gudskunskapen, eller Gud i sig som är målet, dessa båda hållpunkter med religiösa förtecken är endast de yttre metaforer som pekar mot pudelns kärna. Denna måste man själv upptäcka och utveckla då den inte nås av språket. Men om man ser de ovan punkterna som symboler, då genom symbolens kraft når tanken bortom skrivtecknen, fenomenen, och kanske ända in till mysteriet.
Vad skall jag då illustrera denna långa predikan med?