Men att hitta ett troll är inte så lätt, även om man kan se deras spår och deras olika hamnar, de yttre iklädnaderna – deras fylgjor, som de tagit sig. Troll kan ha många olika skepnader, från att se ut som en sten eller rotvälta, till alldeles vanliga mänskliga drag, intill förväxling lika en människa. De kan både vara groteskt fula och klumpiga med svans, men också mycket vackra och hela spannet däremellan. Vissa källor uppger att troll fordomt var mera lika människor än den trolltolkning som introducerades i och med John Bauers konstsagoillustrationer, folktrons troll var inte alltid så olika oss.
Jag har varit ute och spanat efter troll i de Medelpadska skogarna. Efter ett tag fick jag upp ett spår, det ledde från skogsbrynet rakt in i skogen, in i det undermedvetna i jungiansk kontext. Här kom jag under denna trollspårning att möta mysterium tremendum et fascinans, det mysterium som samtidigt både skrämmer och trollbinder genom mötet med det som står utanför alla mänskliga kategorier, trollens irrationella värld och den slags apokatastasis de omger sig med och höljer sig bakom i mötet med det rationella inom människan själv. Allt som ett led i jakten på skatten, hittar man trollen, vet man att skatten finns nära. Men att hitta ett troll är inte så lätt, även om man kan se deras spår och deras olika hamnar, de yttre iklädnaderna – deras fylgjor, som de tagit sig. Troll kan ha många olika skepnader, från att se ut som en sten eller rotvälta, till alldeles vanliga mänskliga drag, intill förväxling lika en människa. De kan både vara groteskt fula och klumpiga med svans, men också mycket vackra och hela spannet däremellan. Vissa källor uppger att troll fordomt var mera lika människor än den trolltolkning som introducerades i och med John Bauers konstsagoillustrationer, folktrons troll var inte alltid så olika oss. Foto: Kikkis Foto Foto: Kikkis Foto
0 Comments
Arketyperna, de genom generationer och hela evolutionen nedärvda motiv i människans psyke, de tankemönster och symboler som ständigt dyker upp i alla kulturer och sammanhang. De som bär mänsklighetens typiska sätt att uppfatta och reagera, men också har kraft att omvälva och hela individen, trots att de rör sig i dennes omedvetna. I en rationell värld dräneras de på sitt innehåll och magiska kraft, människan lämnas hållningslös och hjälplös. Skadas arketypen, förloras dess skydd och frälsning, vilket leder till faror för själen. Psykologen C.G. Jung, vilken utarbetat en terminologi och kontext för psykologisk varseblivning och perception, porträtterar flera olika arketyper. Skuggan är en av dessa. Den står för uppdämd energi till följd av ständig bortträngning av sådant som står i konflikt med personens ideal. Genom livet ansamlas mer och mer skuggmaterial, sådant som står i opposition till jaget, alltså hur man uppfattar sig själv och världen genom de fem sinnesorganen. Det jag som utgör det genom stora svårigheter vunna självmedvetande som gör oss till människor. Att bli medveten om skuggan, vilken som arketyp alltså går under jagets radar i form av de fem sinnesorganen, är att möta naturens motsatser av positivt och negativt. Det negativa går inte utplåna, utan måste mötas av sin motsats i motsatsernas förening. Detta är något man får gå med på för att utvecklas som individ mot vad Jung kallar individuationen. Skuggan har en suggestiv kraft, vilken försätter oss i gripenhet och ofta används som tema inom konsten och vi blir emotionellt berörda. Tränger vi bort den växer den i det omedvetna till en demonisk kraft, den är därför något vi måste förstå och umgås med. Detta trots dess djuriska och förmänskligt nedärvda innehåll – trollet. Sagan ger symboler genom vilka omedvetet skugginnehåll kan ledas över till medvetandet, dess motiv ger apperceptiva begrepp som psykologiska instrument för individen för tolkning och integration mellan skuggan och jaget, något som kan leda till att sagans hemliga skatt hittas – Självet. Ja, du läste rätt, skatten! Modell: Catarina E. Ljus: Nicklas.
Det gäller bara att förstå skattkartan, Jung förklarar: "Den gamla mästaren ser, som texten visar, i alkemisternas opus ett slags apokatastasis, ett återförande av ett begynnelsetillstånd i ett eskatologiskt: finis respicit principium et contra (slutet erinrar sig begynnelsen och omvänt). Det är exakt vad som händer i individuationsprocessen, vare sig denna utspelar sig som kristlig förvandling (»om I icke bliven såsom barn») eller som satori-upplevelse i zen (»visa mig ditt ursprungliga ansikte») eller som psykologisk utvecklingsprocess, under vilken det ursprungliga helhetsanlaget blir till en medveten händelse". Kunde inte sagt det bättre själv, den hemliga skatten ligger framför oss, där, vid regnbågens fot. Kom så går vi dit med hjälp av sagan! En arketypisk bild ur det kollektivt omedvetna, psykologen C.G. Jungs förklarande omskrivning av Platons eidos: "i tingens väsen och orsak". Framträdandet i rum och tid i kraft av att likna eller ha del i eidos, det fullkomliga väsen som existerar oberoende av tingen. Troll och prinsessa som antropomorfa mönster för psykisk perception och förståelse.
Modell: Catarina E. Ljus: Nicklas. I de blånande bergen, de som blånar där i hinterlandet innanför den befolkade kusten, i avfolkningsbygden, där skogen återtar den av människan genom generationers möda uppbrukade jorden. Där vädrar trollet morgonluft. Ja, inte vilket troll som helst, utan självaste urtrollet. Han som fanns redan när skogen växte upp, som var ättling till jättarna och som tampats med Tors åskviggar och klarat sig undan ända till våra dagar.
Nu ser han hur skogen återtar det som tidigare var hans älskade marker, solbackarna där han lekte som trollunge. Där han växte upp och lärde känna världen. Nu var han äldre och visste vem han var, att han var ett stortroll som härjade där under måne och sol. Hur världen vrängdes där han gick, marken skalv och berg rämnade. Liksom Oden såg han mycket och lyssnade på vad djuren hade att berätta om världen, nyheter varje dag. Men troll som han var förstod han ändå inte allt men var trots allt ganska nöjd med det. Han vaknade med solen, levde med årstiderna och lärde sig att älska sin bestämmelse till stortroll. Stortroll var inget man blev, det var en påbjudning av naturen själv. Den ålades genom druidernas omsorg där vid tidernas gryning i den sjudande gryta ur vilken världar stiger. Stortroll var rent av naturen själv, dess andedräkt. Han levde sitt liv, gladde sig åt barndomsskogens återkomst. Kände den välbekanta marken under sina fötter. Såg med välbehag hur bygder avfolkades och kyrkor förföll. Plogbillar som rostade och åkrar som växte igen. Detta var hans! Nu fick han det tillbaks, människorna som haft det till låns. Detta var hans skatt, blåsipporna i vårbackarna, pelarsalarna, de böljande kullarna och bergen. Laxen i älven och blåbären under tallarna. Havsvågorna som rullade in mot stranden i bygder han inte vågat sig fram till på länge. Han kunde känna hur han levde upp under glädjen att vara tillbaks och att veta vem han var. Det hade inget troll tidigare gjort. Just nu förvandlades naturen i grönt och stortrollet njöt där i solgläntorna bland de botaniska våranualerna som prunkade på de blånande bergens sydsluttningar. Om han inte skytt det kristna kunde han varit religiös, han kunde andäktigt sitta där och studera hur ljuset föll på blåsipporna, hur insekterna kröp fram ur sin vintersömn och hur bladknopparna sprack. Han förundrades över solen och månens banor över himlen, de tindrande stjärnorna och såg att han var vis, bland troll visast av alla. Han var stortrollet i de blånande bergen och nu vädrade han morgonluft. Efter allt ståhej med trollen och blomsterplockning i gläntan sätter sig prinsessan tillrätta på en mossig sten invid den sal skogens mäktiga pelare bildar – tempelsalen. En stund för högstämd andlighet i den nordiska skogen. Fantasins flykt förtätar mystiken, folksagans gestalter och väsen fyller salen av dunkla färger, glittrande ljus och kittlande skugga. Äventyr och spänning följd av andaktlig ro. Skogens rum bildar kuliss för fantasins stämningar och väsen. Trollen som individens bortträngda emotioner, prinsessan som personens innersta kärna, Självet – helhetens arketyp, gudsbilden i människans själ. Självet som manifesterar sig genom underliga sammanträffanden som resulterar i förändringar av tidigare attityder. Synkronistiska fenomen som blottlägger och underlättar en mer allomfattande känsla för tillvaron. Se hur Självets integrerande kraft strömmar genom salen med dess pelare och förgyller prinsessan. Prinsessan som här finner ro. Modell: Catarina E. Ljus: Nicklas.
Efter äventyret med trollen går prinsessan till sina ädlingar i skogsgläntan, Hepatica nobilis, dvs blåsipporna. Solen värmer marken och här trivs de, både ädlingarna och sessan. Fåglarna sjunger förnöjt och de klumpiga trollen förbleknar. Prinsessan plockar en liten bukett och är mycket glad för livet och den frihet hon nyss vunnit. Modell: Catarina E. Ljus: Nicklas.
Skogen var som sagt som förtrollad. Jag hann bara gå en liten bit så hörde jag några troll stå och mumla, det var bestämt trollen Storebror, Mellanstor och Lillebror. De dividerade om vad de skulle göra, ta med sig prinsessekronan av guld och ädla stenar, eller själva prinsessan hem till trollmor? De visste inte riktigt råd, och tur var väl det. Prinsessan tackade sin lyckliga stjärna och kunde gå sin väg utan att trollen märkte något. Jag står kvar en stund och får höra hur de till slut beslutar sig för att ta med både kronan och prinsessan hem till trollmor. Som tur var är nu prinsessan i en annan del av skogen...
Modell: Catarina E. Ljus: Nicklas. Har ni sett, vad man kan få se då man skådar rotvältor: Ett litet skogsväsen kikar försiktigt och nyfiket fram där bakom vältan. Jag får bara en snabb glimt, så är hon borta. Men något är förändrat, jag kan höra ett ljud, en korp som kraxar, ja nästan pratar. Kom! Kom! säger den. Jag följer nyfiket ljudet. Det tar mig genom skogen, jag har gått här förut, men känner inte riktigt igen mig, något är annorlunda. Så plötsligt märker jag att jag är vid skogsrået igen, det rå jag mötte föregående dag. Hon står där, ful och hiskelig som skogsrået kan vara. Men så! En skepnad glider ut ur stammen, skogsråets väna sida! Den som lockar och förför skogsmän och bringar dem i fördärvet om de inte går henne till viljes. Hon är mycket vacker från denna sida, men hennes svans avslöjar henne, det är verkligen skogsrået! Enligt folktron har hon ju svans här i södra och mellersta Norrland. I södra Sverige har hon ett hål i ryggen. Se: Jag finner för gott att lämna platsen, men skogen är som förtrollad. Här på platsen har legat en gammal fäbod, det är nog väsendena från den tiden som ännu dröjer sig kvar i markerna. Strax stöter jag på nästa väsen...
Modell: Catarina E. Ljus: Nicklas. Rotvälteskådande är spännande, man vet aldrig vad man får se...
Jag gick ut i skogen och vandrade i dag. Nyregnad skog med mustiga färger och fint ljus. Fåglarna sjöng: ringduvan, korpen, gransångaren och den mycket lilla, men högröstade gärdsmygen för att nämna några. Tretåiga hackspettar trummade också sina artikulerade solon så det ekade så där mjukt genom skogen mot åsen i den fuktmättade luften. Det droppade från träden och man kunde gå så där tyst som man kan på fuktig granskogsmossa. Jag tassade fram genom skogen, spanande efter sådant man kan få se på en sådan vandring. Granarna växer mycket stora här, rotvältorna är många och mäktiga. Jag passerar så ett trollmärke: Skogen tycks därefter förtrollad och magisk, det är inte längre någon vanlig skog, se, är det inte ett troll som skymtar där i högerkant bakom stammen? Plötsligt märker jag att jag inte är ensam. Var jag ser kikar skogens väsen fram: små vättar, stora resar, skogsrån och troll... Men det fanns också alldeles vanliga stubbar, eller? Jag måste ju också berätta att detta var en magisk vandring, inte vilken som helst. Jag gick faktiskt ut för att söka kontakt med alla dessa väsen och skogen för färden är vald med omsorg, det är här trollen bor. För detta ändamål iklädde jag mig en slokhatt, ett så kallat kriteriemotiv som visar att det som porträtteras är övernaturligt. Se, här träffar jag troll: Här träffar jag några fler troll: Jag träffar också en skönhet... Men jag hör ett ljud. Det lockar mig djupare och djupare in i skogen. Så, plötsligt står hon där, själva skogsrået! Hon vänder inte direkt sin fagra sida till i dag... En regnvåt blåsippa får avsluta vandringen:
|
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|