Bilden på Bauer och på troll och prinsessan tuvstarr är från Wikimedia Commons, vilka skall ligga i public domain och därför återges här.
Visst finns det en likhet mellan dessa båda bilder: Jag tänker då på trollansiktet som syns i profil i bakgrunden i mitten av den övre bilden och konstnären John Bauers profil i den undre. John Bauer är ju den konstnär som gått till historien som vår främste illustratör av sagor om troll. Han hämtade sin inspiration ur de småländska skogarna runt förra sekelskiftet. Rotvältor, stubbar och stenar förvandlades till lite klumpiga och stornästa troll i hans målningar: Visst är trollen "egentligen" en rotvälta där i bakgrunden? Den har rivit upp mossa, gräs och jord där den vält upp och blottlagt stenen i förgrunden. Trollens hår, kläder, alla detaljer, ögon och näsor är sådant man ser om man ställer sig och betraktar en rotvälta.
Bilden på Bauer och på troll och prinsessan tuvstarr är från Wikimedia Commons, vilka skall ligga i public domain och därför återges här.
0 Comments
Se här vad jag fångade här om dagen, jag har ju visat den här bilden tidigare den 7/5: Ser ni hur trollet luktar på blomman, eller kanske tar sig en närmare titt? Där, ansiktet i profil med keps mitt i bild. Det undrar nog vad det är för spännande jag ligger ner där i skogen och fotograferar så ingående. För säkerhets skull har det tagit sig hamn av en skepnad som är lik min, nu då det måste våga sig fram så nära för att se bättre vad jag håller på med. Jag hade också en keps på mig vid tillfället.
Se med vilken inlevelse trollet studerar den lilla blåsippan, det är nog en riktig naturvän som värnar om skogen med allt vad som finns där i. Här nedan kanske det syns bättre, på med 3D-glasögonen: När jag nu står här med skattkartan ser jag nya ingångar till den antaget välbekanta och välkända väv av flätade axiom som är verkligheten. Miman och narratorn känns som tillgångar på färden, kanske kan jag lyckas fånga något av en ständigt undflyende och till viss del amorf verklighet och göra den gripbar för tanken och sinnet på dessa sidor. Fånga något av det som jag tycker slår an strängar i varats harmoni och bildar livet, vad nu det är. En perception, en antropomorf genklang, en blinkande fyr mellan sol och måne. Livet skall nog ses som ett inbegrepp som är sig självt fullkomligt, en harmoni, en interferens i rymden – Ja, en vibration som ger själva rymden med alla dess dimensioner. Jag tror att vi så småningom kommer att stå inför en omvärdering av vår syn på vad livet är, om vi nu haft någon syn på det. Vad det innebär att vara människa, att leva. Måhända ligger mycket större magi i att födas, döpas, konfirmeras och varda stoff än vi föreställt oss. Men visst är livet magiskt, ett stort mysterium. Så ser vi det ju redan i dag. Jag tycker sagor och troll ger perspektiv på det hela, och dessa är ju en omistlig del av den antropomorfa verklighet människan erfar. Hur verkliga återstår att se... Jag skall avslöja en liten hemlighet, jag har en gång stött på vad jag närmast skulle tolka som ett troll, i skogen, om natten. En spännande och omtumlande upplevelse. Jag vet inte vad det var, vi var också flera som samtidigt erfor samma skepnad genom syn och ljud. Det var nog ett troll. Jag fick känslan att det liksom hörde hemma där i skogen, att det var ett naturligt inslag. Detta allt medan nackhåren reste sig av bestörtning över denna uppenbarligen väldigt annorlunda livsform där i natten och vad den kunde ta sig till. Detta då den kom mycket nära, var mycket tydlig och uppenbarligen observerade oss. Tiden liksom stannade upp. Puh! Den här världen är kanske inte så känd i alla delar som vetenskapen hittills beskrivit. Komplement kan nog komma och teorier utvidgas och förfinas. Det är allt en spännande värld, och vad som omger människan här kan hon bara gissa och spekulera i, denna väv av flätade axiom... Men jag har min Mima och min narrator och tycker skattjakt i trollmarkerna är både spännande och kul, ett riktigt äventyr. Samtidigt är jag glad för denna axiomatiska flätnad av obevisbara försanthållanden som genom inbegreppet håller samman livet till den skepnad det har. Vad nu denna skepnad är... Trollpar i 3D. Man kan ju se många olika former och skepnader i en rotvälta, mer eller mindre antropomorfa. Här står i alla fall de karaktärsdrag ut i 3D som jag tycker gestaltar denna post. Kvinnan till vänster med förfärad min och händerna höjda till den öppna munnen som säger - Oh! Detta i förskräckelse över att stöta på en människa här i skogen. Mannen till höger med mittbena och rastaflätor i skägget. Nu är narratorn klar i sin slutgiltiga version. Tidigare använde jag mig av prototyper för att utprova en lämplig lösning. Nu är den förfärdigad i ett passande material och med en praktisk montering som inte försvårar fotograferandet, mitt gestaltande. Jag har också utprovat en fördelaktig kombination för de anslutande optiska elementen, dvs vilken objektivkombination som bäst skall användas för att uppnå den eftersökta effekten – sagopulvrets kondensering, själva trollfångsten så att säga. Jag känner mig mycket nöjd med det hela. Det är inte varje dag man för fotografin vidare in på nya domäner, distanserar sig från det rena avbildandet och bryter ny mark. Dessutom efter eget huvud, även om jag fått lite hjälp av en fotovän med innovativa uppslag för denna slutliga narratormontering.
Nattlig töcknad förlöses av strålande sol genom rymd och helgedom. Kronblad strödda som gnistrande juveler, skogens blå safirer. Persefone andas vårvind, hennes tid är nu. Hennes tid är vår, så svår att nå, denna eviga vår i själslig vrå...
På väg till trollskogen passerar man ett guldvaskarläger, kanske vet man där var skatten ligger. Jag stannar, kliver ur den fyrhjuliga springaren och ser mig om. Jo, bestämt. Jag tror det är på en sådan här plats som sagan avser. Här, östan om sol och västan om måne. Sägen och folktro möts och sagopulver glimmar. Här kan den vara, trollens skatt. Kanske har de också tagit den heliga graal, det är bestämt på en sådan här plats den ligger. Graalen, metaforen för det kärl i vilket saga och verklighet möts, det kärl ur vilket det heliga vinet delades, symbolen för Kristi blod. Se, visst är det här sagan möter oss? Jodå, så kan det vara. Jag tar fram min Mima, narrator och skattkarta. På med 3D-glasögonen! Nu ser vi genast lite bättre med denna list. Guldet är här, men det är ju en metafor. Vad syftar det på? Det syns ju så tydligt, man skulle kunna ta på det, men det kan bara den som finner det. Kan du? Kan jag? Kan någon? Men visst, detta är bara en karta, en bild av var guldet finns. Nu har vi både ett troll, en skattkarta och vår list. Skattjakt är kul! Man vet aldrig vad man finner. Jo, om det skall jag strax ge besked. Följ mig så skall jag visa! Men, var tog du vägen? Här bland stickor, strån, kenningar, metonymier och synekdoker...
Jag gjorde ett besök i trollskogen i går, den trollskog där Yggdrasil växer, världsträdet. Det var mycket vackert, blåsippsbackarna formligen prunkade i sin prakt mellan de mäktiga trädstammarna och en och annan fjäril fladdrade i den lätta fläkten i de värmda solgläntorna. Detta allt medan snön fortfarande ruvade i de djupaste skuggorna. Trollen tisslade och tasslade, undrade nog vem det var som kom med både Mima, Narrator och allt. Jag fångade många sköna bilder: Men jag fångade också ett troll! På bilden ovan smög det lite försiktigt i bakgrunden, väldigt diskret. För att lyckas fånga det på bild fick jag vara lite listig. Leta nu fram de där röda och cyanfärgade (eller blå) glasögonen som ni kan ha liggande i någon volym av ett gammalt uppslagsverk eller så. Har ni inte redan sådana liggande så föreslår jag ett besök på Teknikmagasinet för inhandling av ett par för en tjuga. Sådana här: De tillhör nämligen den nutida alkemistens basutrustning när denne går på skattjakt, spännande trollskattjakt. Direktlänk till 3D-glasögonen här. Så, på så vis rustade till tänderna med Mima, narrator och 3D-glasögon återvänder vi till trollskogen och det diskreta trollet. Välkommen in i trollens värld: Ser ni trollet nu? Där, bakom blåsippan. Förundrat står det där och undrar vad som pågår... Inte? Nu då: Glöm inte glasögonen! Det är värt att skaffa ett par, eller leta fram de som kanske ligger någonstans. Mer bilder från skattjakt i 3D kommer att följa. Nu har vi i alla fall sett ett livs levande troll, och alla vet ju att inget troll utan en skatt!
Att narratorn är fantastisk förstod jag, men inte hur fantastisk. Se här, ett träd som fått svans. Svansen är ett så kallat kriteriemotiv, dvs det visar att det avbildade väsendet är övernaturligt. Skogsrået porträtteras ofta med svans i folktro, saga och sägen här i södra norrland. Jag tror bestämt det är skogsrået som där står i form av en mäktig granstam. Det är i så fall inte första gången hon tar skepnad av en trädstam. Det är heller inte första gången hennes svans avslöjar henne. Hon kan ta människohamn, ofta i en vacker kvinna, men svansen kan komma att avslöja henne då den sticker fram under klänningen. Det magiska är att här fanns ingen svans på trädet vid fotograferingen, den är framlockad av narratorn. Kanske blev skogsrået intresserat av vad som här pågick och kunde inte låta bli att svänga lite med svansen, se hur den svänger ut där från granroten upp framför granstammen till vänster... För den som undrar vad detta egentligen är frågan om skall jag visa en bild på min Mima med en narrator monterad:
Se hur narratorn löser upp den hårt spunna rumtidsväven, hur maskorna förstoras och det som finns där innanför får en möjlighet att titta fram, att titta in i vår värld, och vi i deras. Själva klippan, petra, eller den lapis jag tidigare talat om, löses upp: Titta vad som kikar fram genom narratorns alkemiska manipulation med urelementen, atomerna, de minsta naturens byggstenar. Atom, kvark, supersträng - kärt barn har många namn. Atom betyder odelbar, en bra filosofisk definition på det som avses. Men allt kanske är vibrerande strängar, toner, melodier, känslor som slås an i tomhetens rymd och bildar den väv vi kallar vår värld. Detta här ombord på rymdfarkosten Aniara mot kosmiskt mål.
Den försokratiske filosofen Xenofanes skrev mycket djupsinnigt och insiktsfullt på 500-talet f.Kr: "...vad beträffar säker sanning har ingen människa lärt känna den, och ingen kommer heller att lära känna den, vare sig i fråga om gudarna eller i fråga om alla de saker jag talar om. Ty även om hon av en slump skulle uttala den slutgiltiga sanningen, skulle hon inte veta det, ty allt är bara en flätad väv av gissningar." Då jag var liten och lärde mig prata hade jag egna ord för saker och ting. Jag kallade som exempel trottoar för trottgår och telefon för ringfon. Här i sagoberättandets värld måste ju saker och ting också få sina namn. Den observante märker kanske att jag använder speciell fotografisk teknik för mina bilder. Några av bilderna till gårdagens anteckning var tagna med hjälp av en "narrator". En fotografisk hemlighet, optiskt hokus spokus i mimarobens verkstad. Jag kastade en trollformel och så stod jag där med en narrator i min hand. En fantastisk manick som transformerar bakgrundsoskärpan, bokehn för att tala i tekniska termer. Se: Ja, om nu narratorn verkligen är en manick. Som det tycks mig är den mer ett väsen. Ett väsen i en kropp, narratorn. Ordet narrator har jag skapat genom en sammansättning av svenskans narrativ, vilket betyder berättande, och engelskans narrator, berättare. Berättare heter för övrigt narrator även på latin, vilket jag tycker är en tilltalande egenskap i namnet. Om man tittar på bilderna i gårdagens anteckning, ger narratorn en hel berättelse över det som finns där i rymden, i dimensionernas väv. Närmast i serieform, i tecknad serie, beskriver den tankar, händelser och episoder ur närtiden. Sådana som varit och sådana som kommer. Det är bara att försjunka i bokehn och den berättelse som narratorn där rullar upp och låter sig utspelas. Det är en fantastisk och spännande berättelse i en slags superrealtid, eller en form av imaginär tid i vilken universums samlade historia kan beskrivas och skådas på så vis som fysikern Stephen Hawking beskrivit. Narratorns berättelser är sällsamma historier. Men se själv vad som sker när dimensionerna krusas, ty det är så narratorn berättar: |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|