Jag, en fotograf med en kamera, du, en värld. Fylld av kategorier i uppror. Sådan är du. Eller tycks du vara. Jag tror du är fin, som en blank skogstjärns outgrundliga höjd och djup. Jag kan bara stå här och se på, med min kamera.
Du ser mig inte, men här står jag. Bakom tallen, hela världen speglar sig i mitt öga, i det jag ser. Du ser en skogstjärn, jag ser också en tjärn. Oskiljbara. I alla fall på ytan. Men den jag skriver till vet, och jag vet. Sådana är vi. Vilka vi nu är för varandra.
Jag, en fotograf med en kamera, du, en värld. Fylld av kategorier i uppror. Sådan är du. Eller tycks du vara. Jag tror du är fin, som en blank skogstjärns outgrundliga höjd och djup. Jag kan bara stå här och se på, med min kamera. Skogstjärnen, omgiven av skog, livets äventyr. Så stilla, så djup, så outgrundlig. Lommen ropar, det ekar mot berg. En fjäril hastar på snabba vingar, en ständig färd.
Skogstjärnen, skogens pärla, speglande hela världen. Väsen tassar, stubbar hisnar, här är färden. I vattnet, näcken simmar, bland näckrosblad och vita rosor. Demoner i dyn och gudar i skyn. De när varandra, här mellan dagens ljusa och nattens svarta. Skogstjärnen, trollen tisslar och tasslar. De mullrar och bullrar. Men tjärnen ligger blank med sitt öga i skogen. Här är den. Så här mitt i sommaren håller jag på med lite planering inför höstens fotograferingar av nattlandskap. Jag tänkte byta perspektiv, till ett lite ovanifrån. Jag har hittat en plats jag tror kommer att bli vacker. Kan ni se hur tusen stjärnor tindrar och Vintergatan vandrar sin ban över himlen i tjärnens spegel där nedanför? Det är något magiskt med skogstjärnar, så också med denna. Där, strax på andra sidan vattnet, just ovan ljusningen bland träden, låg fordomt en fäbodvall. På karta från år 1738 markerad med ett hus. Det enda som nu återstår är spismurrester och ett stenröse. Man kan också se på växtligheten att något legat där (ljusningen i skogen som syns på bilden är dock en skogsgallring). Flera uppgiftslämnare uppger att det spökar i området. Om nätterna kan man höra koskällor och annat i området, kanske vallflickor som lockar på sina kor.
En gång hörde jag vad jag då tog för en björn som vrålade, eller snarare "råmade", upprepade gånger i natten i detta område då jag var nere vid tjärnen och fotograferade norrsken. Hade jag inte vetat att det inte fanns några kor i närheten, hade jag tagit ljudet för en råmande ko. Men nu får ju detta sin förklaring, en spökko genom sekler från fäbodvallen! Så här skrev jag då jag simmat omkring ett solvarv i skogstjärnens metafor på dessa webbsidor. Nu, då jag simmat tre varv här, känns detta perspektivbyte ganska naturligt. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|