Men långt inne i denna gubbe bor också en prinsessa, arketypen Anima. Eller mångudinnan. Numera är det ofta hon som ger sig till känna där uppe. Men månen är en androgyn, den rymmer alla aspekter av genus.
Här, under månen, min astrologiska planet. Den har följt mig hela mitt jordiska liv. Stilla, tyst och i majestät glider den över himlen: En ärrad kämpe, genom eoner har den funnits där innan jag såg den i jordisk kropp. "Gubben i månen" sade mamma, hon hade rätt. Jag tittade och tittade, till slut fick jag syn på honom. Men långt inne i denna gubbe bor också en prinsessa, arketypen Anima. Eller mångudinnan. Numera är det ofta hon som ger sig till känna där uppe. Men månen är en androgyn, den rymmer alla aspekter av genus. De stora fysikerna Niels Bohr och Albert Einstein förde en gång en lång och djupsinnig diskussion om månen verkligen finns där när ingen tittar på den. De kunde inte avgöra frågan. Fortfarande är frågan olöst. Detta har en viss betydelse för hur världen kan uppfattas och för dess sanna väsen, bakom spegelridåerna och det andra förhänget.
Ceremonin vid tjärnen fortsätter, alla är nu församlade. Slöjor över vattnet. Bakom förhänget gör mångudinnan entré: Gudinnan stiger ner i tjärnen, visar, där är skatten! En fisk slår guldringar på vattnet. Lomparet simmar där bakom i de låga dimmorna: Här, vid den sprakande elden, timmarna går, det är timat: Då! Älvorna dansar över näckrosbladen med månguld i hår: Osynliga vingar slår, gudinnan svävar vid tjärnen denna natt. Hon speglar och säger: "Här är jag!"
En ceremoni vid tjärnen, vinden lägger sig och spegelytan laddas av den uppgående blåmånen. En falk skriar, kommer vinande genom luften. Falkvingar längs stigen, något står på. Hamnbyten sker och väsen ger sig till känna. Över tjärnen ropar lommen, det ekar mot berget när solen går ner: Trummorna ljuder rytmiskt, ceremonin tar sin början, den går i vingarnas tecken: Älvorna kommer fram och är med, lommen ser på: Elden knastrar och värmer, älvorna dansar och just då gör kvällens dragplåster entré, månen:
Det är något speciellt med månen, dess mystika dragningskraft på tanke och fantasi. Vid den här tiden förra året genomförde jag en hieros gamos uppe vid tjärnen, mångudinnan steg ner från himlen för ett ögonblick och gudarna applåderade. Det var då tre supermånar på rad, dvs tre fullmånar när månen är som allra störst och närmast jorden i sin bana. I år är det en sk blåmåne vid denna tid. Detta har egentligen inget med månens färg att göra, utan är benämningen på två fullmånar i rad under samma kalendermånad. Detta inträffar då och då pga att ett månvarv är något kortare än en kalendermånad. Oavsett bakomliggande orsak så är det en speciell måne just nu. Angående världsliga orsaker skall man inte förringa dem, de är det synliga återskenet av andra krafter i verkan. Den blå månen här fångad ovan talltopparna runt skogstjärnen: Dess spegling faller ner i tjärnen och fångas av den stilla ytan: Månen bildar en illusion i ytan, själva speglingen. Den värld vi har omkring oss. Men visst är den vacker! Jag skall också passa på att kommentera bilden De kom med månen... i mitt blogginlägg från den 29/7. Detta då jag photoshoppat in månen i denna. Detta är ett motiv jag hoppas på att någon gång få fånga, månen på den plats i denna bild.
Just här seglade månen upp över trädtopparna, medan vi ovetande satt och fikade under en paus i fotograferingen där på andra sidan tjärnen bland tallarna och under den uppgående månen i bakgrunden, som vi inte kunde se från där vi satt. Sedan, när jag gick runt tjärnen till motsatta sidan och fotograferade De kom med månen..., hade den redan vandrat ut ur bild. Men jag rekonstruerade i alla fall händelsen med hjälp av Photoshop. Vad jag med detta vill ha sagt är att jag i kväll kommer att göra ett nytt försök på detta motiv. Utfallet av det får ni kanske se i morgon :-) |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|