Fullmånen gör entré över trädtopparna, augusti månads fullmåne. Den andra av tre, en triad. Den avslutande kommer i September, blodmånen. Kanske är det en ödesmåne. Jag känner att jag har inget mer att tillföra denna kakafoni av vansinniga kategorier i fullständig disharmoni som skall föreställa en värld och ett liv. Men det har jag ju redan sagt. Men någonting måste jag ju göra, jag fotograferar en ceremoni, en spegelceremoni till månen. Det är inget påhittat, det är en verklig ceremoni där under fullmånens sken. Jag går här, jag bara fotograferar. Något måste jag göra. Men viljan tryter. Det finns massor att fotografera och jag fotograferar en bråkdel, ett fragment. Samtidigt känner jag, varför fotografera, varför över huvud taget bry sig? Världen är inte för mig och jag är inte för den. Det finns inget här för mig och oss, vilka vi nu är, om vi är. Som ni är och som jag är. Som det är nu. Så vad gör jag? Jag vet inte om jag fotograferar. Jag går här. Hur jag hamnade här vet jag inte, men detta som jag ser är inte för mig. Kanske finns det något annat, men det är inte här nu. På detta jag väntar, jag har inget annat för mig. Men väntan är förgäves. Jag fotograferar, men jag tror jag börjar bli klar. Kanske lite till. Kanske händer något, jag hoppas på det. I morgon vaknar jag nog upp till ännu en dag i denna förskingring. Herregud! Ceremonient: Seidun
0 Comments
|
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|