Det är nu den tid på året då de vita tjärnrosorna öppnas. Dessa naturens metaforer för själens växande och renande genom livsprocessen. Med sin dolda simfot i skogstjärnens bottenlösa mörker, med sin knopp ihärdigt strävande mot ytan och ljuset där ovan, renad genom vatten och nu blomstring i oskuldsfullaste vitt på spegelytan med himlen öppen ovanför och avgrundens ängel där under. Allt detta en spegling av det som är. Varje afton sluter sig rosorna för skydd undan mörkrets krafter. Varje morgon, så snart solens första strålar når knopparna, öppnar de sig på nytt för ännu en dag. År efter år och tid efter tid. Nu i denna tid, i en dimmornas morgon, jag besökte dem och såg dem vakna. Ännu är det tidigt, de sköra rosorna är fortfarande slutna runt sitt skira pleroma. Solens livgivande strålar når dem ännu ej. Älvorna dansar tyst över tjärn och genom skog. Men fåglarna sjunger glatt, älvornas sång. Men, där ute på öppna vattnet, lommen ser solen! Den stämmer upp sitt ensliga storskogsläte, det ekar mot berget intill och färdas genom skog till den som kan höra och tyda. Så, något händer! En trollsländas vingar rasslar, skräddarna springer över vattnet... Solen stiger äntligen upp över berget, dess första strålar träffar vattenrosorna. Trollsländevingar rasslar, knoppar öppnas. Ren och skär magi, ja, det är denna förtrollning. Solens strålar skingrar dimmor och mörkrets krafter, livet andas på nytt. Under näckrosbladen smackar fiskläppar ljudligt i ytan den första frukosten, luftakrobatik och en ny dag tar fart. Likt vattennymfer öppnar sig nu rosorna i solens strålar. Natten är över och dagen är ännu en gång deras. Ja, det är denna tid vi har nu. Här mellan ljus och mörker.
0 Comments
Leave a Reply. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|