I de blånande bergen, de som blånar där i hinterlandet innanför den befolkade kusten, i avfolkningsbygden, där skogen återtar den av människan genom generationers möda uppbrukade jorden. Där vädrar trollet morgonluft. Ja, inte vilket troll som helst, utan självaste urtrollet. Han som fanns redan när skogen växte upp, som var ättling till jättarna och som tampats med Tors åskviggar och klarat sig undan ända till våra dagar.
Nu ser han hur skogen återtar det som tidigare var hans älskade marker, solbackarna där han lekte som trollunge. Där han växte upp och lärde känna världen. Nu var han äldre och visste vem han var, att han var ett stortroll som härjade där under måne och sol. Hur världen vrängdes där han gick, marken skalv och berg rämnade. Liksom Oden såg han mycket och lyssnade på vad djuren hade att berätta om världen, nyheter varje dag. Men troll som han var förstod han ändå inte allt men var trots allt ganska nöjd med det.
Han vaknade med solen, levde med årstiderna och lärde sig att älska sin bestämmelse till stortroll. Stortroll var inget man blev, det var en påbjudning av naturen själv. Den ålades genom druidernas omsorg där vid tidernas gryning i den sjudande gryta ur vilken världar stiger. Stortroll var rent av naturen själv, dess andedräkt. Han levde sitt liv, gladde sig åt barndomsskogens återkomst. Kände den välbekanta marken under sina fötter. Såg med välbehag hur bygder avfolkades och kyrkor förföll. Plogbillar som rostade och åkrar som växte igen. Detta var hans! Nu fick han det tillbaks, människorna som haft det till låns. Detta var hans skatt, blåsipporna i vårbackarna, pelarsalarna, de böljande kullarna och bergen. Laxen i älven och blåbären under tallarna. Havsvågorna som rullade in mot stranden i bygder han inte vågat sig fram till på länge.
Han kunde känna hur han levde upp under glädjen att vara tillbaks och att veta vem han var. Det hade inget troll tidigare gjort. Just nu förvandlades naturen i grönt och stortrollet njöt där i solgläntorna bland de botaniska våranualerna som prunkade på de blånande bergens sydsluttningar.
Om han inte skytt det kristna kunde han varit religiös, han kunde andäktigt sitta där och studera hur ljuset föll på blåsipporna, hur insekterna kröp fram ur sin vintersömn och hur bladknopparna sprack. Han förundrades över solen och månens banor över himlen, de tindrande stjärnorna och såg att han var vis, bland troll visast av alla. Han var stortrollet i de blånande bergen och nu vädrade han morgonluft.
Nu ser han hur skogen återtar det som tidigare var hans älskade marker, solbackarna där han lekte som trollunge. Där han växte upp och lärde känna världen. Nu var han äldre och visste vem han var, att han var ett stortroll som härjade där under måne och sol. Hur världen vrängdes där han gick, marken skalv och berg rämnade. Liksom Oden såg han mycket och lyssnade på vad djuren hade att berätta om världen, nyheter varje dag. Men troll som han var förstod han ändå inte allt men var trots allt ganska nöjd med det.
Han vaknade med solen, levde med årstiderna och lärde sig att älska sin bestämmelse till stortroll. Stortroll var inget man blev, det var en påbjudning av naturen själv. Den ålades genom druidernas omsorg där vid tidernas gryning i den sjudande gryta ur vilken världar stiger. Stortroll var rent av naturen själv, dess andedräkt. Han levde sitt liv, gladde sig åt barndomsskogens återkomst. Kände den välbekanta marken under sina fötter. Såg med välbehag hur bygder avfolkades och kyrkor förföll. Plogbillar som rostade och åkrar som växte igen. Detta var hans! Nu fick han det tillbaks, människorna som haft det till låns. Detta var hans skatt, blåsipporna i vårbackarna, pelarsalarna, de böljande kullarna och bergen. Laxen i älven och blåbären under tallarna. Havsvågorna som rullade in mot stranden i bygder han inte vågat sig fram till på länge.
Han kunde känna hur han levde upp under glädjen att vara tillbaks och att veta vem han var. Det hade inget troll tidigare gjort. Just nu förvandlades naturen i grönt och stortrollet njöt där i solgläntorna bland de botaniska våranualerna som prunkade på de blånande bergens sydsluttningar.
Om han inte skytt det kristna kunde han varit religiös, han kunde andäktigt sitta där och studera hur ljuset föll på blåsipporna, hur insekterna kröp fram ur sin vintersömn och hur bladknopparna sprack. Han förundrades över solen och månens banor över himlen, de tindrande stjärnorna och såg att han var vis, bland troll visast av alla. Han var stortrollet i de blånande bergen och nu vädrade han morgonluft.
Hinterlandets blånande berg
Bygder stortrollet inte vågat sig ner till på länge.
Stortrollets kustbygder. Spana en gång till där i skogsbrynet, kanske ruvar trollet där...
RSS Feed