Jag hittade en sådan jättefin liten skog av ovan nämnda kvalitet förra våren. Blåsipporna växte så fint i detta lilla skogsbestånd på sydväxtbergets sluttning. En riktig liten skogsoas och pärla i virkesåkern. Kommunbiologen hade även han noterat områdets kvaliteter. Men så skedde av spåren att döma avverkning av sydväxtbergets sluttning i omgångar. Det sista lilla bestånd på kanske 100x200 meter jag så tacksamt hittade markerades i slutet av sommaren med skogsbolagets plastband, som en markering att här är skogen dödsdömd, dess själ kommer aldrig tillbaka. Denna lilla plätt skall även den dö virkesåkersdöden. Jag menar, 100x200 meter skog i ett tätbefolkat område, rimligen i behov av natursköna rekreationsområden och blomstrens oaser. Kan ju knappt vara mödan värt att köra dit en skogsmaskin med lastbil för att utföra avverkningen. Men tydligen är fabriken i desperat behov av den sista lilla biten kvalitetsskog till sin pappersmassamaskin, fabriken som för övrigt är kvalitetscertifierad enligt ISO 9001 och miljöcertifierad enligt ISO 14001 samt energicertifierad enligt EN 16001. Dessutom har den spårbarhetscertifikat enligt FSC och kan producera FSC-certifierad pappersmassa. Där fick ni! Kändes skönt att säga! Hur sjutton resonerar ni med alla dessa certifikat?
Hur som. Nu när jag sorgset konstaterade att denna lilla skogsrest försvann i höstas har jag lusläst närområdets karta, den över det tätbefolkade området, rimligen med ett rekreationsbehov av kvalitetsskog i estetisk bemärkelse, inte med dollartecken för ögonen och en massa certifikat som backar upp det hela (ja, jag vet, bygden behöver fabriken, men lite vett och fason vore klädsamt, certifikat till trots). Jag hittade faktiskt en till skog med denna kvalitet. Kanske växer inte blåsippor där, men det kommer våren att utvisa. Blandat bestånd, gran och tall i olika ålder och förmultningsstadier, liksom lövskog. En svag sydsluttning, dock inget örtrikt sydväxtberg. Området syns direkt på flygfoton. Det har även skogsbolaget sett. De har markerat beståndet, inte stort, med sina karakteristiska och certifierade plastband. En styggelse i den betydelse de nu har: Här kommer strax en avverkningsmaskin att effektivt döda den skogens själ som ännu dröjer sig kvar ett stycke tid i denna lilla oas. Inte det som man kunde tro av certifieringen: Att plastbanden markerar ett stycke skyddsvärd skog, den sista av sitt slag i trakten. Nej, tragiskt nog markerar de traktens näst sista skog av denna kvalitet. Sedan finns bara en kvar. Tills plastbanden åter markerar nådastöten. Virkesåker kommer i miljöcertifieringens namn hastigt att planteras och ursprungliga värden av stort rekreationsmått går förlorade. I denna trakt inom överskådlig tid för alltid.
Nu hoppas jag att denna sista lilla skogsrest inte ännu är avverkningsmogen, utan att blåsippor och andra örter kan fortsätta njutas i många år än i denna underbara och formidabla skogsmiljö som bör tilltala även den mest utpräglade ägare/ägarrepresentanter med uppenbarligen allt för många dollartecken för ögonen. Skäms! Så ni behandlar era skogar i deras kontext! Låt det som ännu inte är omvandlat till virkesåker förbli det det är. Visst, ingen urskog, men ändå med höga naturvärden jämfört med resten skog. Lämna åtminstone ett sydväxtberg i tätbebyggt område för rekreation. Med tätbebyggt menar jag några mil från huvudorten nära fabriken. Gallra om ni måste, men för guds skull, omvandla inte till virkesåker! Det är ju här rekreationsbehovet finns, inte sex mil bort till något eventuellt naturreservat.
Min rubrik ljuger lite, i skrivande stund finns två skogar kvar i trakten med dessa kvaliteter, dock är den ena dödsdömd inom en snar framtid. Sedan finns bara en kvar, den sista. Fast ingen har de kvaliteter den skog som avverkades i höstas hade. Det var verkligen den sista skogen i sitt slag. Omplanterad, ja. Dömd till virkesåker, ja. Miljöcertifierad, ja. Sover någon gott över detta?