Den doftar mycket svagt, möjligen av ljuvlig vattenväxt. Detta mörkrets och himmelsljusets pleroma. Det som föds i skogstjärnen där den paddlar med sin simfot i tjärnens mörka famn som är på flykt och genom vattnets rening strävar mot himlens ljusa sky.
Näckrosens "näck-" har en urgermansk och vidare urindoeropeisk språkrot på sanskrit, det främsta liturgiska språket inom hinduism, jainism och mahayanabuddhism. Kulturer inom vilka näckrosens fenomenologiska släkting lotusen vördas och aktas för dess representation av det heliga tankesättet om själens uppstigande ur dy, sinnets och andens reningsprocess och himmelska blomnings strävan efter andlig upplysning, liv och kärlek i både bildlig och bokstavlig återfödelse.
Det svenska ordet näck:s språkliga rot betyder på sanskrit "tvätta", och det är just vad detta andliga stigande med dess strävan är ett uttryck för: – Odjuret näcken, som stiger ur djupet, renas av vattnet och blommar mot skyn likt ett ljuspleroma, ett pleroma som symboliserar Gud, det gudomliga. Allt detta sker av nödvändighet och därför är pleromat utan egentlig synd och det är detta som i dessa sidors kontext framträder för adepten under motsatsernas förening.
Inom kristendomen fångas denna stigande och renande vita ros genom dopets tvagande nedsänkning i vatten och Martin Luthers ros, lutherrosen:
"Först är det ett kors, svart i ett hjärta med naturlig färg, för att jag skall påminnas om att tron på den Korsfäste gör oss saliga. Ty om man tror av hjärtat, blir man rättfärdiggjord… Ett sådant hjärta skall sitta mitt i en vit ros som symbol för att tron ger glädje, tröst och frid – den sätter kort sagt den troende i glädjens vita ros. Tron ger inte den frid och glädje som världen ger. Därför skall rosen inte vara röd utan vit, ty den vita färgen är alla saliga andars och änglars färg. Rosen skall stå i ett himmelsblått fält som symboliserar att glädjen i anden och tron är en början på den kommande himmelska glädjen. Den är redan nu en del av tron, som i hoppet griper om det man ännu inte ser. Och runt detta fält finns en gyllene ring som ett tecken på att saligheten i himmelen är evig och utan slut, och därtill mer värd än all jordisk glädje, precis som guldet är den allra ädlaste och dyrbaraste av metaller."
WA, Luthers Briefwechsel, 5. Band, S. 444f (Nr. 1628)
*) "därför att i honom bor gudlikhetens*+ hela fullhet+ kroppsligen. Och så är ni i besittning av en fullhet genom honom, som är huvudet för all regering och myndighet.+" Kol 2:9-10