Detta trotts att all erfarenhet visar att allt är situationsberoende, moralen är inte en gång för alla huggen i tio Guds budord. I tider av fred och normaliserade förhållanden fungerar de kanske, dogmatikern vägrar inse något annat. Vägrar kanske är fel ord, är oförmögen att se, eller att ta till sig är kanske en mer träffande beskrivning. Troll är duktiga på att inte se och att inte ta till sig.
Otaliga är de exempel där det enda riktiga är att följa sin inre moraliska kompass, det finns ingen dogm, lagtext eller annat som förmår fånga, nedpränta och uttrycka alla verklighetens skiftande fasetter i ett sammanhängande system. Det är därför vi har domstolar som ständigt situationsprövar våra lagar och upprättar rättspraxis i aktuella fall ur den ständigt skiftande och situationsberoende verkligheten.
Troll ser inte detta, att levnadskonsten är en konst man måste öva på hela livet, att den inte går att nedpränta och dogmatisera. Otaliga är de troll som fastnat i sina dogmer och likt pollettmaskiner hasplar ur sig sina färdiga lösningar, vilka de slår sig på bröstet över och menar att allt annat bara är skräp. Tänker på politisk pajkastning, vilken i dessa valtider grasserar lite här och var. Troll tycker sådant är konstruktivt. Sedan förfärar sig samma troll och deras stödjare över alla krig i dettas kölvatten.
Men samtidigt är nog just detta precis som det skall, det är ju dessa dogmer som skapar livet, som gör att det finns kultur och återspeglar förmodligen bara intighetens motsättning till ett varande, det som ibland uttrycks som det största mysteriet av alla. Denna den motsatsernas förening mellan intighet och varande som det är adeptens uppgift att upprätta inom sig själv och förlika sig med.
Sådant är av nödvändighet villkoren i en creatio ex nihilo – ett någonting ur ett ingenting inom sig självt – motsatsernas förening och det enda möjliga. Se där, en dogm :-)
Denna dogm är dock både en fysikalisk teori och en religiös sanning. Dessutom om man skådar världens alla kategorier ser man att den går igen överallt inom alla områden och fenomen. Det finns i detta en kärna, ett gemensamt, en motsatsernas förening. Det är om denna jag försöker hålla mig konstruktiv på dessa webbsidor.
Pajkastning och dogmatism får trollen ägna sig åt, de tycks gilla att skapa krig och kaos, men i mitt stilla sinne undrar jag. Min förhoppning är att det inte förhåller sig så, att detta världens till synes tragiska tillstånd, där dogmatiska troll tillåts leda och fördärva, är en nödvändig fas på denna via apokatastasis.
En värld där allt annat än dogmatism framhålls som svagheter och de duktiga och energiska dogmatikerna slår sig stolta för bröstet och kommer belönade undan med detta.
Men, och detta är tröstefullt, adepten vet att allt detta kommer inifrån denne själv, att det står i hans makt att också förändra och utveckla. Ingen annan än adepten kan åstadkomma detta, och denna förändring är inte av det yttre, utan av det inre och utgör adeptens förhållningssätt och upplevelse av det hela.
Här ligger den de vises sten vi sökt och funnit i denna sagas vandring på vindlande skogsstigar, trotts allt bärande på ett ändamålsenligt sätt mot ett mål, motsatsernas förening och en återupprättad värld där troll tillåts att odla sina dogmer och där dogmatiker är tillåtande och hänsynsfulla mot varandra och håller varandra stolt om ryggen över kategorigränserna då de ser att de är en del i en sammanhängande helhet, en creatio ex nihilo där den som är är*. Denne som sänt sin enfödde son/dotter, och det är nu inte Bibelns Gud jag talar om, utan adepten själv i hela dennes sammanhängande väsen.
”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.”
2 Mos 3:14