Nu återstår bara väntan. På vad? Kanske händer inget, men jag tycks måsta andas, existera.
Allt sinnligt är inte som det synes vara, det är en illusion om något som inte röner sig. Jag är ingen del av, eller i, det som erfars. Det är inte mitt, eller för mig, annat än som en sinnenas förströelse, eller snarare förvillelse om ett något som utger sig för att vara, men som inte är.
Återstår då väntan.
På vad vet jag inte, men vi har vårt mål på det som hit varit vår färd. Här, på just denna plats. Kanske anas något där vid horisonten, jag förklarar inte hur, för det varken går eller förstås. Men här är något av en olivkvist som duvan kommer flygande med efter den stora floden.
Som framgår av artikelns kommentarer förstås ju inte ens den sinnliga delen av det artikeln pekar på, hur skall jag då kunna peka på den översinnliga?
Nej, ni vill inte förstå just nu, och jag väntar. Just här, på denna plats.