Före pausen nämnde jag cirklar, dessa helhetens magiska symboler. För att nämna två cirklar kan omtalas matematikens enhetscirkel och musikens kvintcirkel. I dessa finns fullheten inlagd och uttryckt, de är en tankekonstruktionernas fullkomliga pleroman.
Men nu till något annat. Man behöver varken vara musiker eller matematiker för att se och uppleva denna fullhet. Det räcker med att besöka en skogstjärn, denna själens, eller fullhetens symbol. Skogstjärnen, ofta rund till sin form, eller snarare rundaktig. Precis som du och jag, rundaktiga i vår manifestation av kropp och själ.
Dessa separeras ofta av ett dualistiskt synsätt, men är i sin kärna ett och samma med allt, de är allt. Allt det du erfar med dig i centrum av detta medvetande, ja, du är centrum i denna cirkel.
Ja, allt detta är natten. På treslaget rullar en avlägsen kyrkklockas fylliga klanger genom de viskande dimmorna och magin är fullbordad.
Ja så står jag där och upplever denna fullkomlighetens intelligibila och inför mina ögon hypostaserande paradox av kategorier. Visst är det vackert? Obegripligt vackert, men i sitt upphovs kärna så fullkomligt och enkelt.