Gud är adepten genom sitt avtryck i intigheten, och adepten är Gud genom sitt. De är så att säga varandras spegelbilder, eller gjutformar genom Newtons rörelselagar. Dessa spänner den väldiga båge som sammanbinder dimensionerna och det fysiska med det gudomliga. Materien, universum, är alltså Guds sätt att vara till.
När adepten insett detta förhållande med kosmos blir Gud allt i alla och allt. Detta är förgudningen, adepten blir själv Gud. Men, detta är inte explicit Bibelns Gud. Bibeln ger ett fragment av denna Gud, en aspekt, i och för sig riktig i sin kontext. Men liksom den fysikaliska strängteorin om världen består av ett antal inom sig själva riktiga, men sinsemellan oförenliga teorier, vilka alla pekar in mot en central kärna, vilken vi inte kan se, eller ännu ens formulera en teori för, är Bibelguden också pekandes in mot denna kärna. Det är denna kärna jag behandlar på dessa webbsidor.
Adepten är singular i sitt kosmos och måste själv bygga, formulera, upptäcka och utveckla sin kärna. Detta är en grannlaga uppgift, även om mycket sker genom vad som kan kallas Guds nåd, dock befriat från sin negativa koppling till synden (se mer Origenes tolkning i föregående länk). Synden är ett av apokatastasis pedagogiska redskap för guidning mot förgudningen, att inse och förlika sig med detta är den motsatsernas förening som jag talade om i går.
Om någon tror att denna förgudning bara är fiktiv och ett sätt att uttrycka tankar om världen, kan jag meddela att adepten är ensam i sitt kosmos, det kosmos denne själv byggt och skapat genom sin perception. Detta är världen, kosmos, den adepten omgivande fysiken och detta är alltet, med Gud och den förgudade, som är samma kropp – som skapat och skapar kosmos.
Att se, förstå och genom erfarenhet acceptera detta är theosis i denna sidas kontext.
2 Pet 1:4-8
Som förtydligande pekar ju också Jesus in mot kärnan för denna webbsida, liksom hela kosmos. Det är detta som är nåden och apokatastasis, adeptens liv.
Hawah!