Livet skall nog ses som ett inbegrepp som är sig självt fullkomligt, en harmoni, en interferens i rymden – Ja, en vibration som ger själva rymden med alla dess dimensioner. Jag tror att vi så småningom kommer att stå inför en omvärdering av vår syn på vad livet är, om vi nu haft någon syn på det. Vad det innebär att vara människa, att leva. Måhända ligger mycket större magi i att födas, döpas, konfirmeras och varda stoff än vi föreställt oss. Men visst är livet magiskt, ett stort mysterium. Så ser vi det ju redan i dag.
Jag tycker sagor och troll ger perspektiv på det hela, och dessa är ju en omistlig del av den antropomorfa verklighet människan erfar. Hur verkliga återstår att se...
Jag skall avslöja en liten hemlighet, jag har en gång stött på vad jag närmast skulle tolka som ett troll, i skogen, om natten. En spännande och omtumlande upplevelse. Jag vet inte vad det var, vi var också flera som samtidigt erfor samma skepnad genom syn och ljud. Det var nog ett troll. Jag fick känslan att det liksom hörde hemma där i skogen, att det var ett naturligt inslag. Detta allt medan nackhåren reste sig av bestörtning över denna uppenbarligen väldigt annorlunda livsform där i natten och vad den kunde ta sig till. Detta då den kom mycket nära, var mycket tydlig och uppenbarligen observerade oss. Tiden liksom stannade upp. Puh! Den här världen är kanske inte så känd i alla delar som vetenskapen hittills beskrivit. Komplement kan nog komma och teorier utvidgas och förfinas.
Det är allt en spännande värld, och vad som omger människan här kan hon bara gissa och spekulera i, denna väv av flätade axiom...
Men jag har min Mima och min narrator och tycker skattjakt i trollmarkerna är både spännande och kul, ett riktigt äventyr. Samtidigt är jag glad för denna axiomatiska flätnad av obevisbara försanthållanden som genom inbegreppet håller samman livet till den skepnad det har. Vad nu denna skepnad är...