Det hela skall tillgå som så att jag går den fina skogsstigen ut till "min" alldeles egna strand, min hägnad. Där skall jag vada ut de knappa 200 metrarna i det lårdjupa vattnet från stranden till djupkanten, den punkt där bottnen störtar tvärt ner i djupet och försvinner under ens fötter i det att vattnet byter färg från ljust sandfärgat till mörkblått och dess temperatur sjunker med ett språng.
Väl där vid kanten samlar jag mig en stund, dyker så ner i djupet nedför bottnens fall och simmar längs bottnen ut i det okända, längre och längre från startpunkten. Ända tills luften tar slut och återfärden mot ytan får anträdas. Kanske hittar jag något spännande där nere, vem vet? Fantasin har jobbat i drömmen under natten känner jag.
I morse vaknade jag och visste genast vad jag skulle göra. Väderrapporten lovar regn och åska för dagen, men vädret är strålande soligt och varmt. Jag vandrar stigen ut till stranden, inte en kotte förutom mig själv i farten. Framme på stranden är jag ensam med naturen.
Jag tar av mig, vadar ut till det djupa och så står jag där: samlande mig framför djupets mörka och svala famn. Det blåser en frisk vind, vågorna skummar runt mig. Ser några stora vågor komma, ett djupt andetag och så dyker jag ner i en av vågorna. Jag sträcker upp fötterna och låter benens tyngd pressa mig ner under vattnet. Jag slappnar av, glider ner längs djupbranten med några lugna simtag och känner djupets svalka.
Just här längs branten växer det i ett bälte en liten skog av slingrande sjögräs ända upp till ytan. Jag glider in mellan de i små rosetter glest bladbeströdda sjögrässtjälkarna, de stryker mjukt mot min kropp och en och annan stängel trasslar in sig runt armar och ben. Jag simmar lugnt vidare, de intrasslade stråna går lätt av med ett litet knäppande ljud som fortplantas genom vattnet. Med ett och annat sjögrässtrå i slingor efter mig glider jag som näcken vidare i djupet under det att jag utför Valsalvas manöver för att tryckutjämna öronen.
Så, jag är nere där bottnen planar ut! Framför mig ligger en öken av vad som tycks mig vara någon slags ljus lera. Här och var sticker ett sjögrässtrå upp mot ytan. Jag följer bottnen utåt, sicksackar lite mellan stråna. Plötsligt får jag syn på något mörkt som ligger där framför mig på bottnen! Jag ser inte riktigt för jag har inga simglasögon i min nakenhet inför detta, så jag sträcker ut handen för att känna: en sten. Den är stor som tre knytnävar, med skrovliga brottytor och vassa kanter. Den ligger helt på ytan av bottnen.
Jag undrar i mitt stilla sinne vad som fört den dit, kanske vinterns is som burit den med sig och släppt den här. Handen glider över den skrovliga och lite slemmiga ytan och så simmar jag vidare, den får ligga kvar där den ligger. Snart tar luften slut och jag anträder färden upp mot ytan. Även om bottnen hela tiden sluttar aningen lätt neråt, tror jag egentligen inte att jag dykt så djupt, men jag vill ha lite marginal ifall att, så jag glider uppåt genom vattnet innan jag pressar mina gränser, upp mot ytans ljus och under det att jag känner kroppens stigande koldioxidhalt bryter jag så ytan mot himlen ovanför.
Några vita måsfåglar flyger där i skyn och jag simmar sakta genom vågorna åter mot grundare vatten. Jag frigör mig från sjögrässlingorna som följt mig, men strax trasslar jag in mig i nya då jag på nytt simmar genom sjögräsbältet på väg mot fast mark under fötterna. Så ser jag hur vattnet skiftar färg och ljusnar, här stiger bottnen upp ur djupet och jag kan strax sätta ner fötterna på den mjuka sköna sanden.
Jag står där en stund och tittar på fåglarna, himlen och vattnet. Vågorna får mig att vaja fram och tillbaks där jag står i magdjupt vatten. Ja, så var det! Mitt lilla undervattensäventyr, den lilla expeditionen ner- och ut i det okändas värld. Inte mer än 4-5 meter djupt, men ändå ett litet sommaräventyr!
Kanske var stenen av alnöit, en stensort som fått sitt namn av Alnön, där denna stensort först påträffades. Alnön, den näraliggande ö i denna fjärd i vilken en vulkan en gång i fjärran tid kastade ur sig denna bergart. Ja, som ni vet är det ju en sten vi söker på denna vandring, under detta äventyr :-)
På hemväg slår det mig att jag köpte ju några DVD-filmer på rea sist jag handlade, visst var väl en av dem "Det stora blå"? Nu här hemma i skrivande stund visar sig en av filmerna vara just denna spännande och dramatiska fridykarklassiker. I kväll skall jag naturligtvis se denna på min nya jättestora platt-TV med hemmabioljudanläggning! Ah! Detta stora blå som är livet!