"Vilket mästerstycke är icke människan!
Huru ädel i förnuft! Huru oändlig i förmögenheter! I
gestalt och rörelse huru uttrycksfull, huru beundransvärd!
I handling huru lik en ängel! I tanke huru lik en gud!
Världens prydnad! Urbilden för alla kreatur! Och
likväl, i mina ögon, vad är all denna stoftets kvintessens?"
Kunde inte säga det bättre själv, och det är ju lite roligt att också Shakespeare får komma till uttryck ur evighetens dramatik i denna apokatastasis mot okända mål. Hamlet, den gamla sagan med mystiskt ursprung, troligen nordiskt, har sitt etymologiska ursprung i ett forndanskt ord vilket betyder dåre. Dåre kan i sin tur, utöver betydelsen en person som handlar mot allt förnuft, också ledas till betydelsen dörr och guden Tor i denna amatöretymologiska minibetraktelse.
Människan är som en dörr mot oändligheten, med gudalika förmågor och gåvor. Dock är hon inte alltid medveten om detta själv, speciellt inte i yngre år, då hon i detta perspektiv mest liknar en dåre av födsel och ohejdad vana.
Både klokhet och vishet har vederfarits mig medan jag nu semestrat från denna sida, vad jag nu försöker är att ge utlopp för dessa minst sagt frapperande insikter om tillvarons belägenhet. Tankar tar tid som Bodil Jönsson skrev. Egentligen är allt ganska självklart, bitarna faller på plats. Efter 50 år har jag nu ett hum om vad det är att vara människa, det tog ett halvt sekel.