Andromeda är ju målet för denna vandringsfärd både under och i himlen. Här om natten då jag tålmodigt väntade vid forsen på uppblossande norrsken, ägnade jag en lång stund åt att försöka fånga Andromedagalaxen på bild. Detta under att kvicksilvret sakta kröp neråt i termometerglaset och det var nog närmare 20 grader kallt.
Detta är ett projekt jag ägnat en hel del energi, men hittills bara nått högst måttlig framgång med. Alltid har det varit något som krånglat, eller satt käppar i hjulet. I teorin fungerar nu min utrustning galant, jag tycks få den optiska kvalitet jag eftersträvar och också den precision som behövs i det mekaniska för att få fina runda stjärnor vid långtidsexponeringar med längre brännvidd/större förstoring.
Men teori och praktik är inte samma. Två gånger har nu kylan satt P för fotograferingen, just som alla inställningar med uppriggning av utrustningen är klara. Denna gång blev det exakt en exponering på 60 sekunder, sedan dog kamerabatteriet. Batteriet är av litiumtyp, en batterisort som visat sig, tvärt emot den allmänna uppfattningen, fungera högst tveksamt vid kyla. Dessutom finns ingen annan batterityp till denna kamera som jag använder för djuprymdsobjekt.
Mina kära och i alla övriga lägen pålitliga pentaxhus har tyvärr en egenhet som gör att de uppför sig minst sagt dyslektiskt vid djuprymdsfotografi, jag har därför övergivit dem för detta ändamål.
Men, kors i taket, ett snabbtest jag hann utföra efter att litiumkameran dött av kylan, just som Andromeda försvann ner bakom trädtopparna från min position, visar att med min nya fina telezoom och kanske också tillräcklig kyla, tycks de ändå gå att använda! Fler försök får utvisa om detta är ett pålitligt tillstånd. De uppför sig som sagt lite dyslektiskt, ibland går de använda, oftast inte.
Ja, men denna natt lyckades jag ju i alla fall få en bild :-) Men, det förstås, en bild gör ingen bild. Med djuprymdsfotografi är det nämligen som så att det är den sammanlagda exponeringstiden som räknas. 60 sekunder är en droppe i havet, en bra bild kräver flera timmars sammanlagd exponeringstid (många olika delexponeringar, subbar, vilka sedan läggs samman till en). Ju fler timmar, desto bättre.
Exponeringstiden behövs då det insamlade bildmaterialet behöver misshandlas svårt genom sk stretching vid efterredigeringen för att få fram de ljussvagaste detaljerna och strukturerna i djuprymdsobjekten. Det är dessa detaljer som sedan gör bilden fantastisk, eller vid kortare exponeringstider kass.
Mitt mål är ändå lite mer måttligt, kanske 30 minuter exponering. Men jag fick i alla fall en bild jag kan visa upp här, ett litet embryo :-)
En ny och förhoppningsvis fungerande sk bahtinovmask är nu förfärdigad, namngiven efter den ryske upphovsmannen bakom detta genialiska fokushjälpmedel. Ett hjälpmedel som visat sig fungera perfekt på mitt teleskop, men som jag alltså ännu inte lyckats anpassa till telezoomen.
Masken monteras vid fokuseringen framför teleskopet/objektivet och stjärnorna får då sex stycken sk spikes, strålar. Det mellersta paret av dessa flyttar sig vid fokuseringen:
Masken tar man sedan bort vid själva fotograferingen.
Vad man mer kan utläsa av bilden är att stjärnföljningens hastighet heller inte varit exakt, jag hann helt enkelt inte justera denna helt färdigt innan batteriet snöpligen dog. Men kanske blir det ändå en till stjärnklar och vindstilla natt denna vinter, men man skall då det gäller kinkiga stjärnor inte hoppas på för mycket för hastigt :-)
Ja, detta om det himmelska så här emellan :-)