Adepten vet, att kosmos i både sitt inre och yttre, undre och övre, stammar ur samma djup: det innerstas essens, världens själ, adeptens andra skapelses naturliga jag i enhet, harmoni och uppriktighet med hjärtat, världen och det som varit. Denna makro- och mikrokosmos sefirot är samma fenomen, både inom och utom, men från olika håll.
Allt har samma upphov och enhet, och detta är du och du är vi och jag. Den transformerade adepten kan vederfaras detta i coniunctio, på gott och ont och det är upp till adepten själv att utmönstra denna corpus hermeticums ande i hjärtat i det lumen naturae det skiner det inre och det yttre, vilket väcker Anima mundi till liv, kraft och gudomliga dåd. Att erfaras detta är att sträcka sig bortom sitt ego, utom den man var, att röra vid det numinösa, egots theosis och sedan är man inte den man var, och den man är, är det som är.