Väsenden av alla slag bebor skogen. Men de är lite reserverade så här i början, håller sig gömda. De undrar väl mest vad jag är för en som kommer vandrande så här kan jag tro. Precis som de besjälade varelser som tidigare kantat vår färd.
När man har kommit hit blir man så att säga en del i allt, man upptas i skogen och blir ett med naturen. Man vänder åter till jorden, till ursprunget och lyckan. Man kan andas ut, en lång vandring är slut. Men fortfarande har vi många mil att vandra. Dock på lyckliga stigar. Så är i alla fall förhoppningen. Här kan man återställa sig till den man skall vara, i dessa pelarsalar för andrum.