Själv tror jag den vita näckrosen är något mycket vackrare än så. Jag tror nämligen att nymfen fortfarande är levande, om än i skymundan av all världens brus. Men hon finns där, hon längtar, men hon lever ändå ett bra liv. Hon vill säga oss något, detta i djupet av vår kultur, i vår mytologi och vår föreställningsvärld.
Hon vill säga oss att världen ändå är vacker, att vi inte behöver peka ut människor att hata och avsky. Ty det är detta som dessa väsen som tar manifest genom illgärningsmän vill, det är detta som föder dem, misstro och hat i människors inre.
Vi har bara att acceptera varandra, alla vi som är här. Sluta frossa i mord på TV och i deckare som värsta psykopaterna. Vi får finna oss i att vårt inre är vårt yttre och det ligger en djup sanning i detta.
Folk förfasar sig över nakenhet, sex och lust. Sådant censureras skoningslöst på sociala medier och i offentligheten. Samtidigt frossas i mord, våld och elände varje kväll på TV och i böcker. Inget av detta censureras. Världen är upp och ner och i brand. Hos enskilda, som hos de sociala mediernas censorer. Det brinner verkligen av en slags kulturellt fördold okärlek i huvudet på folk.
Enligt mig vill den vita rosen försynt visa på något annat. Nymfen, det vackraste som finns, samtidigt skir och bräcklig. Det är hon som varje år säger detta genom sitt föredöme: sträva ur mörkret mot ljuset i ovan, låt livet bli en reningsprocess, som genom vatten, mot ditt eget fullkomnande som oskuldsfull vit ros. Där på spegelytan, mitt emellan ljusaste himmel och mörkaste djup. Där, där världarna möts och du är.