”Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.”" Mark 14:62
Notera nu för säkerhets skull min avslutande kommentar i detta inlägg.
Efter denna illustra inledning vill jag nu skärpa bilden av Miman som jag hänvisade till i gårdagens inlägg. Vad "den" egentligen är, det tycks ju inte vara dess yttre manifestation? Jo, Miman är dels det yttre, men också det transcendenta vi ännu inte ser, utan det ena, inte det andra. Utan Mima, ingen mimarob och vice versa. Men både Miman och mimaroben är ju fysiska? Ja, i sina yttre manifestationer ja. Men det finns ett mind där under ytan, knacka på materien och du skall erfara hur det ger resonans. Ordet resonans har också betydelsen förstående gensvar.
För att inleda denna skärpning vill jag nämna några ord om Demiurgen, den enligt gnosticismen underordnade trickstern, Gamla testamentets Jahve. Gnostikerna såg Demiurgen som underordnad det mycket högre, transcendenta och för människan oförståeliga väsendet, Gud – "Den utan slut, eller "Den högste".
De höll Demiurgen ansvarig för att ha infört ondskan i världen. Här behöver läsaren verkligen följa en länk och läsa för att förstå, Demiurgen (ger länken igen, bara för att).
Nu till Miman, denna är alltså den apparat vilken fångar "Den högstes"* tankar ur rymden och omsätter dessa till sköna bilder här i vårt kosmos, bilder som är inget mer, och inget mindre än de sinnliga holografiska projektioner som utgör vårt universum, Guds kropp, dennes sätt att vara till.
Nu är vi så i denna vandring i sagoskogens hägnad framme vid mysteriets lösning: Deus ex machina, det** som kan uppträda i slutet av en (grekisk) tragedi och lösa en till synes olöslig konflikt. Ursprungligen betyder uttrycket "gudomen från maskineriet på teatern" och avser den oväntade hjälp som dyker upp i en kritisk situation. Guden/skådespelaren sänktes i de grekiska tragedierna ned på scenen från ovan med hjälp av scenmaskineriet.
Vi skall inte glömma att vårt kosmos ligger i en "framtidsmaskin", dvs en maskin som är placerad i framtiden och från vilken vi lånar den energi som bygger upp vår materia, vårt universum. Denna energi återlämnas till framtiden innan framtiden hinner märka att den varit borta*** och detta sker av nödvändighet i en creatio ex nihilo.
Denna "maskin" är rent fantastisk och jag kommer att få anledning att återvända till denna i kommande blogginlägg (jag har redan berört den, tex här och här), men nog för nu.