Denna ogdoadens arkonts son: sonskapet med kännedom om budskapet från ovan, dess andliga numen, och som genom faderns tillkortakommande om sin egen identitet kan upplysa honom om att fadern i sig själv inte är den högste Guden. Detta så att säga genom faderns allvetande som inte ger honom någon möjlighet att skilja sig själv från sig icke-själv, fadern är i sig själv som gnosticismens Autopator, den som var i begynnelsen, men utan självkännedom: varken kvinnlig eller manlig, motsatslös och omöjlig att lära känna utan insikt om sonskapet och konkret erfarenhet av det som helhetens symbolik pekar på, just detta gudsprocessens sjätte steg, pleromat.
Genom sonen tänker så att säga fadern och kommer till medvetande om sig själv, sonen är som dennes tankar och egna liv. Ja, de är tillsammans med logos guden och utgör i detta pleromat, det att medvetandegöras i den oändliga och cirkulatoriska process som kan sammanfattas i orden: consummatum est – det är fullbordat.
Med dessa ord vill jag avsluta detta pleroumenon sophia och jag simmar nog nu runt i en skogstjärn där ingen människa längre kan följa mig. Jag, detta naturens creatura i norr, detta coincidentia oppositorum som förenats.