Polinställning gör man på astronomiska teleskop för att de skall vrida sig på så vis att de följer stjärnornas vandring över natthimlen utan att dessa driver ur bild.
Observerar man visuellt, dvs med ögat, spelar egentligen inte detta så stor roll, bara att då och då justera in stjärnan i synfältet igen, fort gjort. Men astrofotograferar man orsakar avdriften orunda stjärnor, de blir utdragna till små streck på bilderna i stället för punkter.
Bristfällig polinställning är därför en av de vanligaste orsakerna till mindre lyckade bilder.
Den observante har kanske sett att jag monterar upp den newtonreflektor jag använder för astrofoto på ett vanligt kamerastativ (ett gammalt Manfrottostativ jag hittat på Erikshjälpen). Det är något som egentligen inte skall gå att göra när man skall astrofotografera, speciellt inte med en så pass stor stjärnkikare som min 6" newtonreflektor med 750 mm fokallängd.
Dessutom använder jag ovanpå stativet en Sky-Watcher StarAdventurer kameravridare för att vrida teleskopet i takt med stjärnorna. StarAdventurern anses inte heller den ens i närheten klara uppgiften att astrofotografera med nämnda teleskopstorlek.*
Vad man skall använda är i stället en speciell teleskopmontering som väger bly och kostar skjortan, men förstås därför är mycket stabil och bra. Till denna montering behöver man då en lämplig strömförsörjning i form av en blyackumulator, läs bilbatteri.
Men nej o nej, detta går ju alls inte!! Jag vill stoppa det mesta i en ryggsäck och bära resten med mig i händerna i en enda vända när jag skall ut på astroäventyr i de djupa skogarna. Ett bilbatteri och en 15 kilos teleskopmontering känns då inte så värst lockande.
Ja, så jag har därför utvecklat en portabel lösning som egentligen är omöjlig att använda för detta ändamål och det tycks som att jag är ensam i världen om detta.
Nyckeln för att använda lösningen är då en speciell polinställningsteknik som jag nu sedan jag upptäckt att jag tycks vara ensam om att praktisera denna döpt till PIPPO, polinställning pekande på objektet. Eller på engelska PAPOO, polar alignment pointing on object.
Ja, så det känns ju kul :-)
Jag redogör inte för metoden här, men för den eventuellt intresserade har jag beskrivit proceduren i tre foruminlägg på Astronet.se:
Metodbeskrivning
Exempel
Tilläggsinfo
I sanningens namn skall sägas att jag ännu inte hunnit använda metoden med hjälp av mobilapp som beskrivs där på Astronet så mycket att jag vet om den funkar i alla lägen, den kan bjuda på överraskningar. Men PIPPO som sådan (men utan stöd av mobilapp) är något jag tvingats utveckla genom åren för att gå i land med att astrofota med den typ av utrustning jag använder. Mobilappen är jättebra för den eliminerar helt behovet av att annars behöva använda tidsödande driftalignment för att komma till PIPPO.
Ja, men så vad är då PIPPO?? Jo, en metod att kontrollera polinställningen med teleskopet pekande på det himmelsobjekt man vill fotografera. Med så klent stativ och klen kameravridare under teleskopet som jag använder kan man inte hålla på att rikta om det efter polinställningen. All noggrannhet man just lagt ner på inställningen, försvinner i det ögonblick man riktar om det pga en massa flex åt olika håll av alla möjliga olika anledningar till följd av att teleskopuppställningen är på tok för klen att klara av detta.
En "normal" polinställningsprocess, en sådan som amatörastronomer använder och som beskrivs i alla böcker, går ut på att peka om teleskopet i samband med denna.
Tills nu :-D
*) Vid astrofoto anses en tumregel vara att teleskopmonteringen skall vara specad att klara minst dubbla den vikt som den teleskoprigg med alla tillbehör och motvikter man tänker använda väger. Jag gör tvärt om, dubblerar vikten i förhållande till specen. StarAdventurern är specad för max 5 kg, jag lastar på runt 10 kg. Stabiliteten för kamerastativet skall vi nog sedan inte ens tala om, den ligger på en helt annan del av världskartan jämfört med en teleskopmontering i den klass som traditionellt anses behövas.