Ja, inte i bokstavlig mening då, utan de bor i mitt medvetande. Som arketyper har de avsatts och inpräntats i min hjärna som ett av denna världens fenomen. Nu är det förstås ingen slump att just dessa tre får fungera som metaforer i denna min apokatastasis som denna värld är, de kommer ju någonstans ifrån – från djupet av mitt omedvetna. De har förmågan att vandra från nuet och genom tiden, till min uppväxt, till min jordiska förhistoria och till framtiden, ty så fungerar tiden i min värld. Ja, inte då den tid som fysikerna klockar, utan den tid som utgör min percepterade värld. Jag har utrett detta tidigare. Kolla gärna länken för att förstå hur jag menar.
Om någon bättre vill förstå mina resonemang, är det nog en fördel att vara bekant med den kristna traditionen, då jag ofta använder kristendomen som metafor – kulturkristen som jag är, både döpt och konfirmerad. Men jag är inte vad man kan kalla religiös, och tro har jag ingen. Jag vet det jag vet, och jag håller mig till det. Men jag blir inte förvånad om också Gud visar sig i den skog vi nu kommit till en dag. Liksom Satan i egen hög person. Välkomna säger jag, men ni får lova att hålla sams :-)
Men se er om, det teleologiska gudsbeviset är talande: Visst finns det en intelligens bakom naturen, det vi ser i materiens ordning och den biologiska mångfalden av oerhört komplicerade samband? Den transcendente Guden vet jag finns, men jag kan inte urskilja honom från mitt andliga numen med mitt nuvarande vetande. På samma vis kan jag inte urskilja en transcendent Satan från detta numen. De är båda jag. Liksom Jesus. Och allt annat som jag bär i min enteleki, i mitt väsens bestämmelse.
Om detta säger jag som C.G. Jung gjorde när han fick frågan om han tror på Gud: "Svårt att svara på, jag vet, ...jag behöver inte tro, jag vet". Men det är inte om Gud jag vet, utan om mitt andliga numen som jag talat om tidigare. Jag omnämner detta ofta symboliskt i form av jaget och Självet: här och här. Detta numen kan ses som mitt inbegrepp genom en betydande tidsrymd.