Därför kommer här en liten uppdatering med projektets bakgrund i dess numera lågteknologiska tecken:
Albert Einstein sade en gång att allt skall göras så enkelt som möjligt, men inte enklare.
Japp, det är denna ledstjärnas himmelsvandring jag tydligen söker följa med mitt hempulade kameravridarprojekt, eller barn door tracker, eller teleskopmontering - kärt barn har många namn.
Konstruktionen är på papperet busenkel, två brädlappar ihopskruvade i änden med gångjärn så de kan öppnas och stängas som en dörr.
Det finns några olika varianter på konstruktionen, alla med sina olika för- och nackdelar. När jag började experimentera med detta för närmare tio år sedan studerade jag dem alla noga och fastnade sedan av olika skäl för typen single arm barn door med en böjd drivskruv.
Men, döm om min förvåning, när jag upptäckte en inbyggd avvikelse i gångprecisionen som ingenstans nämnts, eller kanske tom inte upptäckts!
Möjligen då för att ingen före mig försökt sig på att dra lösningen till sin fulla potential. En potential som kanske ingen sett, eller insett tidigare. På denna väg tror jag faktiskt att jag numera innehar världsrekord i single arm barn door. I vart fall innehar jag ganska säkert världsrekord i att tro på konstruktionens potential :-)
Oj vad jag under flera år letade felkällor i konstruktionen (tänk att två träplankor kan erbjuda så ohyggligt många olika tänkbara möjligheter för ett, som jag närmast får kalla, fenomen) innan jag slutligen hittade dess orsak.
Och sedan jag hittade upphovet, hur många olika lösningar jag provat och sonderat för att komma till rätta med det hela.
Några har varit komplicerade, andra har visat sig ytterligt mer komplicerade och samtliga har inbegripit lösningar som använt mer eller mindre mängd digital, eller digital datorstyrd teknik.
Teknik där det till slut visade sig att jag, förutom att bygga ihop en egen minidator för uppgiften av pytte, pyttesmå delar, också sedan måste lära mig att programmera den för att få den att göra det jag ville: helt enkelt en i teorin busenkel uppgift - alltså att få den att styra följningsastigheten mot stjärnorna till korrekt hastighet utan hastighetsvariationer.
Med andra ord, back to basics!
Och då, hoppas jag, kom en fungerande lösning fram!
- I alla fall som det verkar nu efter några första tester och prov.
Lösningen då? Busenkel analog teknik, utförd medelst, inget varken mer eller mindre än: fil, vattenpass och skruvstäd (!)
Och förstås lite skills att fila.
Tänk, all huvudbry jag lagt ner på digitala lösningar, och så var det hela tiden en vanlig fil, den som redan hängde på väggen och det tog en timme :-)
Nu inledde jag ju denna post med att säga att jag inte kunnat hålla mig ifrån projektet, i morgon följer därför en liten post om vad jag nu fixat till inför nästa provtillfälle mot riktiga stjärnor för att passera den där magiska gränsen om en minuts exponeringstid utan orunda stjärnor eller stjärnspår.
Blygsam som jag är vill jag bara påminna om att gränsen för denna konstruktion anses gå vid max 100 mm brännvidd. Jag önskar som sagt blåsa på perfekta stjärnor oguidat(!) vid motsvarande 3500 mm :-)
Hoppas, hoppas!