Näckrosens vita färg på dagen och dess här röda om natten symboliserar motsatsernas förening mellan det manliga och det kvinnliga, något jag strax får anledning att återkomma till i kommande inlägg.
Över mitt huvud på himlen och under mitt huvud i speglingen kröns jag av en gloria av stjärnorna i Örnens stjärt. Ni kommer väl ihåg den fallande stjärnan, Vega, som på arabiska betyder den landande örnen? Den starkaste av glorians stjärnor bär det traditionella namnet Al Thalimain, vars latinska översättnings språkrot betyder att bära.
Några av dessa stjärnor ingår också i stjärnbilden skölden, som i speglingen ligger bakom min rygg. Skölden, som fått sitt namn från en av kristendomens historiskt stora försvarare och räddare. Jag talar ju ofta om en sköldpadda här som bär sitt skal likt biocentrismen menar att biologiska varelser bär sin värld. Detta är ingen fabel utan allegorin om mig.
På mitt huvud en krona av flätade björkgrenar. Björk, vars etymologi går tillbaks till sanskrit och betyder något i stil med det ljusa trädet, det lysande. Kronan, inte av världsligt guld, faller tillbaks på mitt namns betydelse kung, med det etymologiska ursprunget son till en gud, Det heliga kvinnliga, ur vars himmelska sköte där ovan i form av Vintergatan jag fött mig själv i denna cykliska process som är livet, denna ouroboros.
Ja, där står jag. Mitt framför er, väsendet: sonen, guden, inbegreppet varat. Allt förenat i denna bild som är jag.
Men vid det här laget har jag ju sagt allt detta tusenfalt i denna berättelse. Likväl har jag ett behov att uttrycka mig så jag mal på, till slut kanske polletten trillar ner, ja, hos mig då :-) Men jag har tagit ett nytt steg på denna vandring, beträtt en ny etapp. Detta är det nya, vilket nästa blogginlägg väntas handla om. Det här är ju ett sätt för mig att utveckla mina tankar vidare och då världen med dem.