Alkemi, ytligt sett konsten att göra guld av oädla metaller. På ett djupare plan en andlig transformation, en upplevelse av motsatsernas förening, detta då allt faller på plats. Hela världen blir en, precis så som den är. Men alkemisten blir också rik, oerhört rik. Rik som bara ett troll kan bli och vara. Rikedomen består i en hel värld, ja ett helt universum, som verkar för adeptens bästa.
Kanske går denne ändå i slitna kläder och kör en trasig bil under det att utgifterna hopas snabbare än inkomsterna. Kanske vacklar hälsan med en förfluten kappsäck som ingen egentligen borde behöva bära med sig. Kanske är världen vansinnig och helt förryckt. Men det är så det är att vara adept på denna livets vandring i denna sagans skog.
Samtidigt är allt möjligt i denna värld av motsatser. Och jag menar verkligen allt. På denna punkt överträffar dikten verkligheten. Vänta och se. Att inse detta, att världen ändå är för adepten och att verkligen allt verkar för denne, som motsatser som förenas i de vises sten, den skatt vi letat här från bloggens början, är att finna denna rikedom.
Samtidigt är detta ingen lätt sak, det är en livslång process. Det behövs en slags kikare i form av den egna tilltagande livserfarenheten för att få syn på detta, hur det manifesteras genom ens liv, ända från första andetaget. Ja, hur historien manifesterats långt innan dess, hela universums historia. Och där står adepten, mitt i allt detta. Han är den som är, eller hon.
Men nu i de mörknande sommarnätterna stod i alla fall skogsrået där, med hål i ryggen och allt som hon skall ha. Iklädd lätta dimslöjor som dansade över vattnet. I den absolut tysta natten kunde man höra den lätta älvsången där utifrån, nästan som ett svagt porlande av en liten bäck som mynnar genom ett litet fall i tjärnen på andra sidan. Eller kanske var det så att skogs- och sjörået stod där mitt emot varandra på var sin sida tjärnen och samtalade stilla med varandra? Då det gäller detta kan man inte så noga veta.