Vi var ute i ottan, fulla av förväntan. Redan den allra första arla gryning mötte. Sol bidar ännu sin tid, men Måne vandrar stadigt upp. Himlens söner tindrar ytterligare en tid. Detta likt jungfruögon i skyn. Eller är det tvärt om? Med detta väsen kan man inte så noga veta, androgynen* innan allts emanation. Men rodnaden anas, den blå färgen är inte heller att ta miste på. Här är hon! Stjärnorna släcks en efter en, allt bidar sin gång. Denna gryning det är en sådan sång. Måne vandrar, ekliptikan spelar upp hennes dansande ban. Så kommer hon! Med guld och silver i sitt hår, Sunna! Ännu jagas vi här av vargar över himlen, dag efter dag, år efter år. Men det kommer en annan tid då guld inte är guld och silver inte är silver. En tid då vi låter våra alvhår glänsa i all sin egna skönhet, glänsa, älska och älskas. *) Se även här, Dryghtyn.
0 Comments
Leave a Reply. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|