Min dag i dag har varit synkron. Mycket synkron, nästan så jag ryser. Jag skall inte klä allt för mycket i ord, vilket för övrigt inte går. Synkroniciteten låter sig inte så gärna fångas, den undflyr pennan fortare än tanken hinner transkribera till handen så att säga. Jag försökte en gång fånga synkroniciteten. Efter 400 sidor med referenser och korsreferenser på akademisk nivå gav jag upp.
Den här världen är magisk, i större mått än vi tror. Men den är magisk på villkor. Våra villkor. De är inte lätta, men inte desto mindre fantastiska för det. Jag blir allt mer övertygad om detta för varje dag som går. Vi reser här, komna ur ingenting, på rymdfarkosten jorden mot kosmiska mål. Det största av alla mysterier: Varför finns det ett något, i stället för ett ingenting alls? Finns det ett ingenting? Saker blir lättare att förstå om ingenting inte finns. Jag tror inte ingenting finns i naturen, detta tillstånd är en rationell tanke. Världen är inte rationell. Magisk är vad den är. Törnenas magi. Det är inte enkelt att komma ur ingenting, koka soppa på en spik. Lyfta sig själv i håret. Men detta är vad som sker här i universum.
En bild från den dag som var i skrivande stund:
La Lumiere Du Chemin är en bok på franska. Den har sitt ursprung i studiet av det gamla egypten, alkemi, magi, numerologi och helig geometri. Ja, ni förstår kanske...
Jag återvände efter mörkrets inbrott, i fullmånens sken:
Boken låg kvar där på hyllan, jag tände ljuset: