Men ingen kan heller göra något åt sakernas tillstånd och ingen ser hela bilden och hur den enskildes handlingar bidrar till denna process som ingen säger sig vilja ha. Som andevarelse mal detta väsen på, osedd och ohotad, men lustigt nog oönskad av alla.
I en södersluttning strax intill tuggar sig en skogsmaskin just igenom en på tok för ung skog, lämnande ett kalhygge och en tallplantering inte god för någon utom för andevarelsens hunger på förödelse av verklig kärlek, omsorg och glädje för alla skogens människor, växter och djur. Allt sker miljöcertifierat och i enlighet med samtliga paragrafer. O denna styggelse!
Men allt är nog ändå så som det skall. Vi får lära oss att älska detta, det är allt vi har, varandra och alla som finns här, människor som växter, djur och andevarelser. Här på vår sargade planet. Kanske är det ändå vackert?
Ja, det är i dessa skogar, i dessa dagar. Sorgligt och tragiskt och oönskat av alla. En rasande andevarelse som bara vill ha lugn. Men nu stiger hon i alla fall upp ur vinterns underjordiska dödsrike, Persefone, kärlekens och vårens gudinna. Hon, vår nordiska mytologis Idun.