Lusten var stor att bara stanna längs vägen någonstans och sätta upp stativet, det finns en fin vy över bygden med kyrkan inramad av bergen från en p-ficka längs vägen.
Ja, ja. Jag koncentrerade mig i alla fall på mitt motiv och så hastigt jag kunde tog jag mig ner till forsen där det ligger.
Förvånat kunde jag konstatera att vattenståndet i ån ökat markant sedan i förrgår då jag sist var här, detta trotts kylan och tvärt emot vad man kunde tro att denna skulle minska vattenföringen. Det har ju varit kallt och inte regnat på ett tag nu. Men kylan i sig kanske utlöser någon hydrogeologisk process i markerna.
Lagom till att jag hinner rigga upp kameran på stativet lägger sig förstås norrskenet till ro, Det gör några loja försök att bryta mörkret, men det är hopplöst i avtagande. Jag tjurar i alla fall på i några timmar och får en liten bildfångst. Jag är ganska nöjd med bilderna ändå, men oj om jag hade startat hemifrån 20 minuter tidigare och sedan inte behövt svänga förbi och tanka bilen...
Norrskensfoto är en tålamodets actionsport. Man kan få vänta i månader, dygn och timmar på rätt tillfälle, men när det väl händer kan allt vara över på 20 minuter. Man får allt ha lite brandkårsberedskap för att hastigt lämna det man har för handen och åka ut.