Symboler, denna grafiska kod, är helt enkelt det som ger vår förmåga att föreställa oss det som ligger bortom förståelsen, vår förmåga att överskrida vårt medvetna och kroppsliga tillstånd – våra jag, och som gör att vi kan förhålla oss till en överordnad verklighet, till Självet, eller imago Dei.
På detta vis uttrycker symbolerna det okända och kanske ovetbara, de är det omedvetnas språk. Detta på liknande sätt som matematiken ibland sägs vara naturens eget språk, men matematiken är, tillsammans med alla andra fenomen, ingenting annat än livets symboler, liksom hela livet är en symbol för detta högre och kanske ovetbara.
Symbolen kan alltså sägas peka mot meningen med denna sida, mot dess eviga kärna, vilken ständigt återkommer i olika former, skepnader och uttryck, ja i livets alla delar. Kärnan vill visa på upplevelsen av livet på ett symboliskt plan, rörandet vid vilka vi är för varandra och vad vi gör – vårt telos. Detta vill etablera ett uppriktigt och fungerande förhållande mellan de medvetna och omedvetna existensplanen, vilket gör att man kan leva på ett genuint kreativt, symboliskt och individuellt sätt. Man kan alltså med symbolens kraft nå en ny medvetandenivå.
Här på sidan söker jag använda symbolamplifikation och symboltransformation, kraftfulla element för att nå individuationens medvetandenivå. Den som funderat över alla mina länkar till tidigare inlägg här på sidan finner här förklaringen: amplifikation och transformation. Detta ställer en utmaning till läsaren att följa tråden (länkarna) i symbolamplifikationen, att se på vilket sätt som en bild är relaterad till nästa, hur de utvecklas och förändras och ändå hela tiden är desamma och ständigt förbundna i sin innersta kärna. Det kan sägas vara som att titta i ett kaleidoskop och se förändringarna kring ett konstant psykologiskt, tematiskt centrum: jag är den som är.
På denna väg kan man fråga sig om jaget är en symbol för Självet, eller Självet en symbol för jaget? Båda frågorna är giltiga och svaret är ja och Ja. Observera skillnaden i begynnelsebokstav i de båda svaren. Det finns inget facit till denna fråga med de jakande svaren, ty levnadskonsten är den enda konst man måste utveckla hela livet. Kryptiskt, men det är symbolspråk. Tycker att Jes 58:8 här illustrerar väl: "[...] Och framför dig skall din rättfärdighet gå; Jehovas härlighet skall vara din eftertrupp."
Rättfärdigheten har härvidlag inget facit, utom rättfärdigheten i hjärtat, vårt sanna väsen. Inte heller Herrens eftertrupp har något färdigt facit. Denna följer hjärtat i dess renhet och tillämpar apokatastasis i dess av Jehova funna orenheter i denna ömsesidiga process med öppna frågor och öppna svar. Detta omtalas i Bibeln som den fria viljan.
För att travestera C.G. Jung: Symboler som trollkretsar binder alltså och besvärjer de mörkervärldens laglösa krafter och avbildar eller frambringar en ordning, som förvandlar kaos till kosmos. Symbolen gör sitt inträde i medvetandet genom att först inträda som en oansenlig punktform (monaden), för att sedan ur denna punkt utveckla sig till ett system inrymmande hela universum, en kosmologi, baserad på den för stunden pålitliga omvärldsuppfattningen – världsbilden. Jung menar att det i regel krävs långvarigt och grundligt arbete för att inse symbolens omfång någorlunda fullständigt. Det är just detta jag här på mina sagovandringar ägnar mig åt. Läsaren är inbjuden att delta på det sätt denne finner angenämt :-)
Med detta sagt att en enbart intellektuell insikt inte betyder mycket, ty man kan då bara orden men känner inte arkansubstansen inifrån sig själv och den själv, och därmed utom den själv, i världen.
Jung menade att arketyper fungerar som omedvetna makter, gudar, som forntiden mycket riktigt uppfattade dem som. Benämnda som ”gudar” intar de den centrala plats på den psykologiska värdeskalan som i alla fall alltid är deras, vare sig vi medvetet erkänner dem ett sådant värde eller inte. Arketyper kan man bara göra sig en nöjaktig bild av om man har mer eller mindre erfarenhet av dem, begreppen har växt fram ur upplevelsen av verkligheten.
För att kunna artikulera denna upplevelsens erfarenhet behöver vi dels ett språk att hantera dessa begrepp med, dels uppordningsystem, mandalor, vilka åskådliggör deras inbördes relationer till verklighetens övriga delar. Saken är som sådan att arketypernas, eller gudarnas, makt och inflytande på våra psyken, växer i proportion till vår omedvetenhet om dem. Erfarenheten säger att det är bäst att inte underskatta vårt medvetna jags beroende av det omedvetna. De som inte ser arketyperna (historiskt: gudarna), är i deras händer. Men, och detta är centralt, den som här inser sin belägenhet under apokatastasis är som tur var i goda händer, de bästa, i den bästa av världar.
*) Jag skriver i denna länk att det då ännu är länge tills vi kan tala med varandra oss monader emellan, men jag tror det börjar närma sig nu – vi lär oss allteftersom trollens språk och jag vågar mig påstå att jag står i ett konkret samtal med JHVH, vilket raspar allt mindre och mindre. Detta betyder ju inget mer, och inget mindre, än att vi nu talar med varandra :-) Visserligen på ett högre plan, med hjälp av dessa förlorade symboler, och det är precis som det skall.
Med dessa symboler lockas vi genom åkallan allt längre in i en förlorad värld av hemlig visdom som gradvis uppenbarar sin förbluffande sanning. Färden tycks utan återvändo och den har redan startat.