Så småningom kommer jag till skylten "Här slutar allmän väg". Här får jag parkera, för så här i tjällossningstider är bommen som spärrar den skogsväg som här tar vid nedfälld och låst. Nu kommer cykeln till pass, detta då det är lite drygt tre km skogsväg framför. Jag cyklar genom mörkret i pannlampans sken. Den är inte så stark så jag får cykla sakta så jag inte drattar omkull i något tjälhål. I och för sig ingen svårighet då det mest bär uppför.
Så småningom blir det för brant att cykla och jag får leda cykeln upp till skogsvägens slut där stigen tar vid. Det är en härlig natt, helt vindstilla och alla skogsbäckar och flöden jag passerar porlar glatt av smältvatten. Egentligen ser jag inte så mycket, batterierna i pannlampan är på upphällningen, så andra intryck tar över: hörsel, lukt, fuktighet och temperatur längs de sträckor jag passerar. Ibland hörs någon fågel och jag skrämmer upp ett skogshöns invid vägen som brådstörtat flaxar upp genom riset och skogen med ett buller. Jag undrar alltid hur detta går till, hur kan de se att flyga mellan träden och kvistarna i mörkret?
Så, svettig står jag då vid skogsvägens slut. Jag parkerar undan cykeln mot ett träd, letar upp stigen och anträder fotvandringen. I och för sig inte så långt, sexhundra meter genom skogen och över några små bergsknallar. Halvvägs kommen har en skogstraktor kört upp förvirrande spår över stigen och ett tag tror jag att jag förlorat den, men så hittar jag den igen och kan fortsätta. Skönt, inte så kul att tappa orienteringen mitt inne i skogen mitt i natten.
Äntligen! Det börjar luta utför ner mot mitt mål. Strax är jag framme vid den skogstjärn jag tidigare rekognoserat i dagsljus sent i höstas sedan isen lagt. Nu får jag se vad det egentligen finns för motiv här. Första natten på ett nytt ställe är alltid spännande, man vet aldrig vad man kommer att hitta.
De fotografiska förutsättningarna är perfekta, isen har smält bort på tjärnen under de senaste dygnens värme. Det är också både helt vindstilla och en molnfri himmel där ovan. Stjärnorna speglar sig så där makalöst och magiskt i det mörka vattnet.
Jag fäller upp kamerastativet och skrider till verket. Systematisk försöker jag fånga stämningen vid tjärnen. Som på beställning startar norrskenet när jag hittat en komposition. Makalöst! Det hela är andlöst vackert.
Jag fortsätter med mitt fotograferande, natten är helt magisk. Det är inte ens kallt, kanske strax under noll nu fram efter midnatt. Trotts att jag klädde mig lätt inför cyklingen och vandringen blev jag ändå blöt av svett på vägen hit. Men nu har jag torkat upp och det är helt behagligt. Har eftersom tagit på en tröja och sedan jackan för att hålla god fotoform genom natten. Att bli kall hämmar avgjort både förmåga och kreativitet.
Vilken natt! Nöjd rullar jag fram till bilen och lastar in cykeln. På hemväg från bergens djupa skogar ser jag månen gå upp i gryningen som en stor gul ost i en svacka mellan två berg i vägens riktning. Helt magiskt. Ord räcker nog inte.