Hur gestaltar man en gudinna, en gudinna som återuppväcks i djupet av våra rötter? Detta det gudomliga, inte skilt från naturen eller härskare över denna, utan det gudomliga som naturen själv, är ett viktigt inslag i ett dettas återfinnande.
Den patriarkala guden, som satt människan att råda över en natur som är förbannad och där hon skall slita i sitt anletes svett, är denna gudinnas motpol. Den från naturen skilda Gud vet vi för mycket om i denna tid, vi har fastnat i en värld styrd av andevarelser och andekrafter vi varken ser eller uppger oss önska. Ändå är det denna tingens ordning vi låter råda. Andevarelserna har oss i sitt grepp, de förblindar våra sinnen, gör oss dumma med naturen och varandra.
De låter oss missförstå varandra, lägga meningar om varandra hämtade ur vår egen föreställning om hur saker skall vara. Vi förstår inte att olika individer ser olika och det den ena tycker sig se att den andre menar är egentligen en slags vanföreställning om denne utifrån egna fördomar om vad man själv skulle vara för någon utifrån sin egna föreställning om världen om man uttryckte sig så som sin medmänniska. I själva verket vill båda väl, utifrån sin egna föreställning, upplevelse och tolkning av världen.
Dessa andevarelser är experter på att skapa missförstånd och osämja på denna väg. Man behöver bara se på diskussionerna om flyktingar som delat landet i två läger, det ena som utan att skämmas eller blinka kallar en stor del av befolkningen för rasister, en annan del som menar att dessa är så kallat politiskt korrekta utan självbevarelsedrift eller plan för hur denna situation konstruktivt kan lösas under det att den första gruppen konsekvent vägrar att ta diskussion under annat än att de kastar rasisttillmälen omkring sig.
Upplever man på något vis en motsättning i detta, från någon sida, finns en möjlighet till kärlek, att älska och möta det som är som det är och dessa ord är en detta illustrerande liknelse.
Jag hoppas jag inte med detta rör upp ont blod från varken den ena eller andra sidan i denna känsliga fråga, jag vill visa hur hårt fast vi sitter i dessa andevarelsers grepp. Samtidigt vet jag att dessa varelser inte låter sig varken diskuteras eller lyftas fram i ljuset. De mår bäst av att vara dolda där de är, det är så de skall älskas och jag borde här inte lyfta fram denna liknelse, men jag är också en del av världen och som sådan konkretiserar min blotta existens detta som är dolt. Jag kan inte säga något, som har en mening, utan att röra om.
Vad vi behöver göra är att vara vänliga med varandra och mötas sådana som vi är och acceptera detta under villkorslös kärlek till varandra. Detta är gudomligt och någonting Gud själv är oförmögen till, under det att han enligt Bibeln förvägrar både Adam och Satan upprättelse och tillträde till det paradis han berett för de rättrogna. Det är inte denna typ av villkorsstyrd kärlek som sökes upprättas, utan en villkorslös kärlek för alla, en kärlek som är naturen och världen själv, så som den för stunden manifesterar sig. En kärlek som ändå rymmer kärlek till Gud och andra som beter sig på detta till synes villkorsfyllda vis.
Denna gudinnans återuppväckande är en strävan i denna riktning, mot en välsignad natur och en värld där dessa andekrafter och varelser funnit en annan mer kärleksfull roll de själva får finna. Där vi människor mår bättre och får blomstra med varandra i den kärlek och lust jag tror att många egentligen vill leva i.
Genom att vända sig mot det vi nu i världen inte uppskattar, skapar vi just den kraft som driver dessa andevarelser att agera så som de gör i dag med den värld av förhållanden vi ser omkring oss. Den stora hemligheten ligger i att villkorslöst famna och älska denna värld, precis så som den är med alla dess aspekter och sidor. Så kan vi komma framåt och frigöra oanade krafter och möjligheter. Helande krafter för en värld vi kan älska både nu och i en framtid.
Detta är hela hemligheten, varken mer eller mindre. På denna väg strävar jag möta gudinnan, hon som höljs i djupet av vår förståelse och rymmer världens mysterium. Gudinnan, naturens kvinnliga sida, Guden, dess manliga sida. Två sidor av samma mynt som behöver balans och kärleken är dettas våg.
Ja, hur gestaltar man detta, som knappt låter sig sägas eller kläs i ord, som jag nyss gjort? Jag vet att andevarelser kommer att reagera på dessa ord, lura oss att uttrycka förutfattade meningar och tillmälen om varandra, mig och min text här. Ty det är så de reagerar och genom oss människor manifesterar.
Jag skriver oss människor, men jag är inte säker på att jag är en människa som vi brukar beskriva henne till kött och blod. Jag har på dessa sidor funnit något annat, något gudomligt inom mig* och som är jag och som är större än allt annat. Gudar inberäknat. De får plats i mig. På detta vis är jag världens och universums behållare som jag bär på min andliga rygg, likt sköldpaddan bär sitt skal, i vilket min fysiska kropp vistas. På detta vis är jag också en del av den värld vi ser och fysiken kan mäta.
Jag hoppas att detta gudinneprojekt är en väg på denna vandring i den värld jag här beskriver, en vandring mot oss som vi är då vi är älskade och älskar i det att vi funnit vår plats i det som kommer. En vandring mot det som bibliskt beskrivs som paradiset. Men detta bibliska är en liknelse**, en metafor för det vi egentligen kommer att finna och hamna i, villkorslös kärlek för alla där vi får vara de vi är ämnade i djupet av våra hjärtan.
Likt tjuren Ferdinand får jag stoiskt älska det som på denna väg i själslivet retar till strid, villkorslöst famna de som eventuellt av denna texts innehåll ger mig tillmälen och inte själv ge dessa tillmälen i min tur. Bara så. Detta är vägen, den enda. Kärlekens väg, den gudomliga, som jag menar att inte ens Gud själv besitter***. Här står alltså jag, omgiven av människor, andevarelser och gudar. Detta i min strävan efter villkorslös kärlek till alla, utan undantag. Kvinnliga som manliga gudar, andevarelser och människor med allt vad det innebär.
Detta gudinneprojekt är ett försök att gestalta allt detta i bild och text. Samtidigt är det en vandring på denna väg, en process mot det kommande.
Den patriarkala guden, som satt människan att råda över en natur som är förbannad och där hon skall slita i sitt anletes svett, är denna gudinnas motpol. Den från naturen skilda Gud vet vi för mycket om i denna tid, vi har fastnat i en värld styrd av andevarelser och andekrafter vi varken ser eller uppger oss önska. Ändå är det denna tingens ordning vi låter råda. Andevarelserna har oss i sitt grepp, de förblindar våra sinnen, gör oss dumma med naturen och varandra.
De låter oss missförstå varandra, lägga meningar om varandra hämtade ur vår egen föreställning om hur saker skall vara. Vi förstår inte att olika individer ser olika och det den ena tycker sig se att den andre menar är egentligen en slags vanföreställning om denne utifrån egna fördomar om vad man själv skulle vara för någon utifrån sin egna föreställning om världen om man uttryckte sig så som sin medmänniska. I själva verket vill båda väl, utifrån sin egna föreställning, upplevelse och tolkning av världen.
Dessa andevarelser är experter på att skapa missförstånd och osämja på denna väg. Man behöver bara se på diskussionerna om flyktingar som delat landet i två läger, det ena som utan att skämmas eller blinka kallar en stor del av befolkningen för rasister, en annan del som menar att dessa är så kallat politiskt korrekta utan självbevarelsedrift eller plan för hur denna situation konstruktivt kan lösas under det att den första gruppen konsekvent vägrar att ta diskussion under annat än att de kastar rasisttillmälen omkring sig.
Upplever man på något vis en motsättning i detta, från någon sida, finns en möjlighet till kärlek, att älska och möta det som är som det är och dessa ord är en detta illustrerande liknelse.
Jag hoppas jag inte med detta rör upp ont blod från varken den ena eller andra sidan i denna känsliga fråga, jag vill visa hur hårt fast vi sitter i dessa andevarelsers grepp. Samtidigt vet jag att dessa varelser inte låter sig varken diskuteras eller lyftas fram i ljuset. De mår bäst av att vara dolda där de är, det är så de skall älskas och jag borde här inte lyfta fram denna liknelse, men jag är också en del av världen och som sådan konkretiserar min blotta existens detta som är dolt. Jag kan inte säga något, som har en mening, utan att röra om.
Vad vi behöver göra är att vara vänliga med varandra och mötas sådana som vi är och acceptera detta under villkorslös kärlek till varandra. Detta är gudomligt och någonting Gud själv är oförmögen till, under det att han enligt Bibeln förvägrar både Adam och Satan upprättelse och tillträde till det paradis han berett för de rättrogna. Det är inte denna typ av villkorsstyrd kärlek som sökes upprättas, utan en villkorslös kärlek för alla, en kärlek som är naturen och världen själv, så som den för stunden manifesterar sig. En kärlek som ändå rymmer kärlek till Gud och andra som beter sig på detta till synes villkorsfyllda vis.
Denna gudinnans återuppväckande är en strävan i denna riktning, mot en välsignad natur och en värld där dessa andekrafter och varelser funnit en annan mer kärleksfull roll de själva får finna. Där vi människor mår bättre och får blomstra med varandra i den kärlek och lust jag tror att många egentligen vill leva i.
Genom att vända sig mot det vi nu i världen inte uppskattar, skapar vi just den kraft som driver dessa andevarelser att agera så som de gör i dag med den värld av förhållanden vi ser omkring oss. Den stora hemligheten ligger i att villkorslöst famna och älska denna värld, precis så som den är med alla dess aspekter och sidor. Så kan vi komma framåt och frigöra oanade krafter och möjligheter. Helande krafter för en värld vi kan älska både nu och i en framtid.
Detta är hela hemligheten, varken mer eller mindre. På denna väg strävar jag möta gudinnan, hon som höljs i djupet av vår förståelse och rymmer världens mysterium. Gudinnan, naturens kvinnliga sida, Guden, dess manliga sida. Två sidor av samma mynt som behöver balans och kärleken är dettas våg.
Ja, hur gestaltar man detta, som knappt låter sig sägas eller kläs i ord, som jag nyss gjort? Jag vet att andevarelser kommer att reagera på dessa ord, lura oss att uttrycka förutfattade meningar och tillmälen om varandra, mig och min text här. Ty det är så de reagerar och genom oss människor manifesterar.
Jag skriver oss människor, men jag är inte säker på att jag är en människa som vi brukar beskriva henne till kött och blod. Jag har på dessa sidor funnit något annat, något gudomligt inom mig* och som är jag och som är större än allt annat. Gudar inberäknat. De får plats i mig. På detta vis är jag världens och universums behållare som jag bär på min andliga rygg, likt sköldpaddan bär sitt skal, i vilket min fysiska kropp vistas. På detta vis är jag också en del av den värld vi ser och fysiken kan mäta.
Jag hoppas att detta gudinneprojekt är en väg på denna vandring i den värld jag här beskriver, en vandring mot oss som vi är då vi är älskade och älskar i det att vi funnit vår plats i det som kommer. En vandring mot det som bibliskt beskrivs som paradiset. Men detta bibliska är en liknelse**, en metafor för det vi egentligen kommer att finna och hamna i, villkorslös kärlek för alla där vi får vara de vi är ämnade i djupet av våra hjärtan.
Likt tjuren Ferdinand får jag stoiskt älska det som på denna väg i själslivet retar till strid, villkorslöst famna de som eventuellt av denna texts innehåll ger mig tillmälen och inte själv ge dessa tillmälen i min tur. Bara så. Detta är vägen, den enda. Kärlekens väg, den gudomliga, som jag menar att inte ens Gud själv besitter***. Här står alltså jag, omgiven av människor, andevarelser och gudar. Detta i min strävan efter villkorslös kärlek till alla, utan undantag. Kvinnliga som manliga gudar, andevarelser och människor med allt vad det innebär.
Detta gudinneprojekt är ett försök att gestalta allt detta i bild och text. Samtidigt är det en vandring på denna väg, en process mot det kommande.
Modell: Anneli Sarre
*) Bibliskt här och här.
**) Jesus talar i Bibeln bara i liknelser och detta är något vi bör förstå på denna väg. Det som omger oss är liknelser som en apokatastasis på vår väg.
***) Jo, Gud, och alla andra, besitter egentligen i sitt djup denna egenskap. Bara de älskas så som de är med allt vad det innebär. Det är dit jag vill vara på väg med dessa ord och jag hoppas jag också kan handla i denna riktning.
**) Jesus talar i Bibeln bara i liknelser och detta är något vi bör förstå på denna väg. Det som omger oss är liknelser som en apokatastasis på vår väg.
***) Jo, Gud, och alla andra, besitter egentligen i sitt djup denna egenskap. Bara de älskas så som de är med allt vad det innebär. Det är dit jag vill vara på väg med dessa ord och jag hoppas jag också kan handla i denna riktning.