Inte sällan får jag responsen på dessa sidor att det är svårt att hänga med i textens alla vändningar. Det kan jag förstå. Men jag får också då och då responsen att jag uttrycker mig förvånansvärt klart för att behandla dessa frågor och det gläder mig.
Tanken är att läsaren får läsa sin egen förståelse mellan raderna, kanske träffar de ibland och kanske öppnas med tiden en port till det jag ser och försöker uttrycka. Annars går det utmärkt att bara titta på bilderna :-)
Men saken är den att det jag ser, ser jag från min unika position, det andra ser, ser de från sin. Jag kan inte veta vad andra ser och inte, jag håller mig därför till min egen röda tråd och sidorna tjänar också som en dagbok för mig, där jag ofta går tillbaks till äldre inlägg som jag begrundar i framtidens ljus. Inget är skrivet i sten och dåtiden utvecklar sig hela tiden i skenet av framtiden. Kommer att tänka på akademieledamoten Erik Gustaf Geijers ord (1783-1847):
"Det finnes inga färdiga minnen; intet vars räkning är för evigt avslutad. Varje levande släkte känner sig till sina föregångare stå i ett eget förhållande. Ju mer framtiden utvecklar sig, ju mer belyses, ja, förändras till sin kraft och verkan det förflutna".
Ja, så är det i denna mystiska apokatastasis.
Tanken är att läsaren får läsa sin egen förståelse mellan raderna, kanske träffar de ibland och kanske öppnas med tiden en port till det jag ser och försöker uttrycka. Annars går det utmärkt att bara titta på bilderna :-)
Men saken är den att det jag ser, ser jag från min unika position, det andra ser, ser de från sin. Jag kan inte veta vad andra ser och inte, jag håller mig därför till min egen röda tråd och sidorna tjänar också som en dagbok för mig, där jag ofta går tillbaks till äldre inlägg som jag begrundar i framtidens ljus. Inget är skrivet i sten och dåtiden utvecklar sig hela tiden i skenet av framtiden. Kommer att tänka på akademieledamoten Erik Gustaf Geijers ord (1783-1847):
"Det finnes inga färdiga minnen; intet vars räkning är för evigt avslutad. Varje levande släkte känner sig till sina föregångare stå i ett eget förhållande. Ju mer framtiden utvecklar sig, ju mer belyses, ja, förändras till sin kraft och verkan det förflutna".
Ja, så är det i denna mystiska apokatastasis.