Det här är en kort rundtur på rymdskeppet, goldondern Aniara, där läsaren nu jämförs befinna sig. Bilden ovan är utsikten mot världsrymden i form av en kompositbild där Mimans visualisering av resenärens belägenhet här ombord på skeppet illustreras. Det hela påminner till viss del om jorden: vattenspegeln, skogens silhuett, stjärnorna på natthimlen. Bilden kunde varit tagen av en jordbo som jobbat sig mot just detta motiv i sin fotografiska vision, hittat inspirationen, visualiserat sin bild, löst det tekniska för själva bildfångsten, letat upp en lämplig plats ute vid en skogstjärn, besökt platsen, planerat, följt årstidsväxlingarna och när Vintergatan så står i rätt läge på himlen och vädret är lämpligt gått ut till platsen med sin kamera och i nattens mörker under stjärnornas ljus bärgat sin fångst.
Men så är inte fallet. Vad som verkligen utspelar sig är någonting helt annat. Detta som jordbon tar sig för i sin fotografiska omsorg är här ombord på den gyllene goldondern bara den yttre formen, den hamn verkligheten tagit sig just här och nu. Miman illustrerar här detta genom att åskådliggöra de tankar som egentligen är tillvarons grund. Tankar som svävar runt i rymden likt självinneslutna universan, oändliga till antalet, överskridande tid och rum. Även om de kan tyckas handla om samma sak, är de alla något olika. Unika, var och en på sitt sätt. De utgör alla den verklighet jordbon tycker sig fånga, men är också överlagrade denna. Ser ni hur de bofasta svävar runt där i sina universan likt bubblor vid sina vattenspeglar med sin fotografiska utrustning? Bubblor i alltets intighet, talrika som stjärnorna i skyn. Himlens nomader i denna monadologi.
Ett litet orienterande bildspel från här ombord:
Men så är inte fallet. Vad som verkligen utspelar sig är någonting helt annat. Detta som jordbon tar sig för i sin fotografiska omsorg är här ombord på den gyllene goldondern bara den yttre formen, den hamn verkligheten tagit sig just här och nu. Miman illustrerar här detta genom att åskådliggöra de tankar som egentligen är tillvarons grund. Tankar som svävar runt i rymden likt självinneslutna universan, oändliga till antalet, överskridande tid och rum. Även om de kan tyckas handla om samma sak, är de alla något olika. Unika, var och en på sitt sätt. De utgör alla den verklighet jordbon tycker sig fånga, men är också överlagrade denna. Ser ni hur de bofasta svävar runt där i sina universan likt bubblor vid sina vattenspeglar med sin fotografiska utrustning? Bubblor i alltets intighet, talrika som stjärnorna i skyn. Himlens nomader i denna monadologi.
Ett litet orienterande bildspel från här ombord: